Vi bemöter tre punkter
I motsats till de kolleger som per e-post tackat oss för att ovanligt nog ha sett forskare plädera i annat än egenintresse uppskattar inte Fredrik Schoug våra åsikter, något vi kanske heller inte väntade oss. Vi ämnar egentligen inte förlänga debatten, men vill ändå bemöta tre punkter i Schougs motangrepp.
• Schoug kritiserar oss för att vi inte läst hans uppsats. Det vi vänder oss mot är emellertid de åsikter om forskningens organisering som framförs i intervjun. Att opponera på en forskningsartikel i etnologi övergår vår kompetens.
• Schoug anser att klassamhället inom forskningsvärlden är det relevanta studieobjektet när man diskuterar forskningens finansiering. Måhända vore det rimligt, om vi var till mans kunde vara fiskare på dagen och kritiker på kvällen. Nu är emellertid verkligheten inte sådan, utan universiteten kännetecknas av social snedrekrytering, i synnerhet på forskarnivå. Vi tycker att klassanalysen även bör innefatta dem som betalar. Det är ingen konst att finna en grupp där man själv är underpriviligierad, men att använda samma begrepp för forskarutbildade med finansierings¬problem som för bidragsberoende analfabeter är att missbruka ordet marginalisering.
• Schoug anser att vi tillskriver honom åsikter han inte hyser. Men fortfarande vill han inte presentera någon alternativ finansieringsmodell som skulle göra livet rättvisare för oss forskare utan att gå ut över dem som betalar oss.
Vi bemödar oss dock inte att svara på påståendet att vår solidaritet med lågbetalda arbetare skulle vara simulerad. Låt oss bara konstatera att den är långt större än förståelsen för dem som anser att Eslövsborna kan abstraheras bort när forskningsfinansieringen i Lundagård ska klass¬analyseras.
PER SONNERBY
BJÖRN TYREFORS
Doktorander i nationalekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm
Missriktade luftslag
Som tidigare påpekat har Per Sonnerby och Björn Tyrefors underlåtit att ta del av min bok På trappans första steg, där jag förankrat mina teser i ett större empiriskt material. Om de hade agerat som forskare och informerat sig bättre om de ståndpunkter de försöker bemöta skulle de också ha insett att mina argument är grundade i något som överskrider ”egenintresset”. (Om jag hade nekats anslag av VR för att bedriva denna forskning skulle det kanske varit lättare att betrakta mina analyser som egoistiska reflexer, men nu förhåller det sig ju precis tvärtom.) Att de inte anser sig kompetenta att bedöma min ”uppsats” må vara begripligt, men att de tror sig rustade att bemöta samma ståndpunkter när de förekommer i en intervju, det vill säga i starkt summerande ordalag utan vare sig de nyanser eller den empiriska uppbackning som kännetecknar forskningsrapporter, övergår emellertid mitt förstånd. Luftslagen blir inte mer välriktade för att man är dåligt påläst. Det är bara tron på det egna förnuftet som ökar.
Sonnerby och Tyrefors klamrar sig fast vid föreställningen att frånvaron av en alternativ plan för forskarsamhällets organisation skulle vara ett argument mot mina analyser av konkurrenssystemet. Detta skulle möjligtvis ha varit en relevant invändning mot en SOU-utredning. Fruktbart kritiskt tänkande börjar dock med prövningar av det förhärskande, knappast med färdiga motioner och propositioner.
De skriver också att de fått uppskattande mail från kolleger för sitt förra inlägg i Universitetsläraren. Eftersom konkurrensmiljöer differentierar villkoren för aktörerna är detta knappast förvånande. Även jag har mottagit många mail på sistone, varav majoriteten varit positiva, och dessa motstridiga responser bör rimligen betraktas som belägg för mina teser om forskarsamhällets sociala skiktning.
FREDRIK SCHOUG
DOCENT I ETNOLOGI VID LUNDS UNIVERSITET
