Adjunkter är den största yrkesguppen inom universitet och högskolor. Det är också den grupp som växer mest och som undervisar mest. Bland högskolans 27 800 anställda är 7 850 adjunkter, enligt Högskoleverkets Årsrapport 2004.
–Anledningen att det är den lärargrupp som ökar mest kan dels tyda på att det råder brist på forskarutbildade lärare, dels på att universitet och högskolor inte har råd att rekrytera lektorer. En annan faktor är att grundutbildningen har fördubblats på senare år, säger Ann Fritzell, ombudsman för forskning och utbildning vid SULF:s centrala kansli.
De fem adjunkterna berättar att det blir allt svårare att få sammanhållen tid för forskning.
–I det centrala arbetstidsavtalet står det att det ska ingå forskning/kompetensutveckling i universitetslärarbefattningarna. I vårt utbildningspolitiska program rekommenderar vi att professorerna ska ägna 50 procent och lektorerna en tredjedel av sin tid åt detta, medan adjunkterna ska få tillräcklig tid för samma ändamål, säger Ann Fritzell.
Det vaga uttrycket ”tillräcklig tid” speglar att SULF anser att man behöver göra en individuell anpassning och bedömning av omfattningen av en adjunkts behov av kompetensutveckling/forskning.
Andra viktiga frågor för adjunkterna är löneläget, att pedagogiska meriter måste få större värde och att adjunkterna ska få rösträtt i fakultetsstyrelser och olika nämnder.
_________________________________________________
”Lägre löner än i skolan”
Örjan Lönnevik,
Institutionen för fysik och mätteknik, Linköpings universitet
Örjan Lönnevik har arbetat som universitetsadjunkt sedan 1991 och har sedan 1975 medverkat i lärarutbildningen.
–Fokuseringen på forskning har blivit tydligare inom högskolan på senare år. Det innebär att de som är engagerade inom grundutbildning får mindre uppskattning. Är man inte forskare är man "nobody".
–I dag sköts mycket av grundutbildningen av adjunkter. Antalet studenter har ökat med 100 % på tio år. Studentgrupperna växer, men det gör inte resurserna. Det är svårt att få tid till kompetensutveckling och man hinner inte heller fundera och reflektera över sitt arbete.
–Det finns alltför lite kunskap och insikt hos högskoleledningarna om vår situation. Detta speglas bland annat i våra låga löner. Många lärare inom den kommunala skolan har högre lön än vi!, kommenterar Örjan Lönnevik.
–De signaler vi skickar om överansträngning uppfattas inte av cheferna. Någon har sagt ”vi går på knäna in i väggen”. Det låter som en eländig situation – men vi älskar vårt jobb!
Vilken är den viktigaste frågan för adjunkter?
–Lönesättningen, men också arbetsmiljön – både mängden arbete och den psykosociala miljön.
”Långt ner i hierarkin”
Jonas Bäckman
Institutionen för ekonomi och teknik, Högskolan i Halmstad
–Högskolan präglas av en stark hierarki och adjunkterna kommer oförtjänt långt ner i den, säger Jonas Bäckman.
Han har arbetat som adjunkt vid Högskolan i Halmstad i fyra år. Totalt har han varit anställd åtta år inom högskolevärlden.
–Adjunkterna har ett legitimitetsproblem. Många av oss utbildar forskarstudenter och bedriver också egen forskning. Trots detta har vi inget inflytande över forskningsresurserna. Vi får sitta med i olika nämnder och styrelser, men vi är inte betrodda att rösta på representanter som bevakar fördelningen av pengarna.
–Inom den akademiska världen är det alltför viktigt vilken titel man har, om man är professor, docent eller adjunkt. Det är också tråkigt att enbart forskning anses vara fint. För många är undervisning något de måste genomlida för att få forska. Jag skulle önska att undervisningen fick högre status och gav mer meriter.
Vilken är den viktigaste frågan för adjunkter?
–Att undervisning värderas högre.
”Viktigt få tid för forskning”
Gunnel Lindö
Institutionen för arbetsterapi och fysioterapi, Göteborgs universitet
–Det måste vara möjligt att få nedsatt undervisningstid så att vi hinner med någon typ av forskarutbildning, säger Gunnel Lindö.
Hon har arbetat som adjunkt sedan 1998, dessförinnan var hon lärare vid vårdhögskolan.
–Varje högskola skall ha en individuell tjänstgöringsplan där det finns tid för kompetensutveckling eller forskning. Idag måste adjunkterna själva skapa utrymme för detta och det går inte alltid att ordna. Hinner man inte ta dessa timmar i anspråk fryser de inne.
–Vi är beroende av andra, en professor till exempel, för att söka externa medel för forskningen. Men det är hård konkurrens om pengarna och professorerna ser oftast först och främst till sina egna doktorander. Pengarna räcker sällan till adjunkterna.
Vilken är den viktigaste frågan för adjunkter?
–Att vi får rösträtt i olika nämnder, tid för forskning och kompetensutveckling – och att allt detta påverkar löneutvecklingen.
”Ny pedagogik underlättar”
Maria Melén-Fäldt,
Institutionen för beteendevetenskap, Högskolan Kristianstad
–Vi måste hitta nya, smartare metoder för undervisningen. De flesta av oss använder samma undervisningsmetoder som för 20 år sedan, säger Maria Melén-Fäldt.
Hon har arbetat som adjunkt sedan 2001, men började undervisa redan 1997 som doktorand.
–Resurserna har minskat samtidigt som studenternas antal ökat, vilket innebär att varje student får mindre undervisningstid. Trots detta får studenterna lika många VG nu som förr. Det beror på att lärarna jobbar hårdare och hårdare för att hela tiden uppnå samma resultat.
–Jag tror att det finns pedagogiska lösningar som kan underlätta för adjunkterna, till exempel co-teaching då man arbetar två och två eller i lag och på så sätt blir mindre sårbara.
–De timmar som är avsatta för forskning ”används ofta som luft”, då pustar man ut och hämtar sig när det varit alltför intensivt ett tag. Det är kanske lättare att värna om den tiden om man har ett forskningsprojekt – men annan kompetensutveckling kan vara lika viktig.
Vilken är den viktigaste frågan för adjunkter?
–Som organisationspsykolog vill jag att högskolan ska vara attraktiv som arbetsplats, med allt vad det innebär. I det ligger att de som är verksamma inom högskolan ska må bra.
”Sjuknärvaro sliter adjunkterna"
Peter Eklundh
Statsvetenskapliga institutionen, Lunds universitet
–Som adjunkt känner man sig ständigt splittrad, det är mycket krävande i längden, säger Peter Eklundh.
Han har varit verksam vid Lunds universitet sedan 1968 och har arbetat som adjunkt sedan mitten av 80-talet, med några avbrott för andra projekt.
–Ett allvarligt problem är den höga ”sjuknärvaron”. Som lärare har man sin starkaste solidaritet med studenterna och ju fler studenter, kurser och tentor vi har, desto
svårare är det att stanna hemma när man är sjuk. Jag skulle vilja att SULF utreder om många adjunkter har hög ”sjuknärvaro” och därför i högre grad blir utbrända på grund av den ständiga pressen.
–Institutionerna har en tendens att smeta ut tiden för forskning eller kompetensutveckling med några timmar eller en dag här och där så att det aldrig blir en sammanhängande period. Det är viktigt för oss att följa utvecklingen inom våra ämnesområden och att läsa nyutkommen litteratur. Men, för att citera Bodil Jönsson, Tankar tar tid. Jag skulle hellre undervisa på heltid under ett eller ett par år och samla ihop tid för läsande, skrivande och tänkande under några månader i sträck.
Vilken är den viktigaste frågan för adjunkter?
–Att det finns sammanhängande perioder vikta för forskning och kompetensutveckling i tjänsten.
ANKI GUNDHÄLL WOOD
