–Inför starten har vi under en längre period slimmat organisationen. Nu är vi redo att gå in i processen att successivt fylla ut den nya kostymen till att bli universitet i alla avseenden, säger rektor Thomas Lindstein.
Att utveckla en universitetskultur tar lång tid.
–Vi börjar med att sikta in oss på en period av tio år. Då först tror jag att vi börjar närma oss den, säger han.
Två campus dominerar nätverksuniversitetet:
• Sundsvall med naturvetenskap/teknik och Östersund med samhällsvetenskap.
I övrigt:
• Ett mellanstort campus i Härnösand tar hand om utbildningsvetenskap/humaniora och bildar en lärarutbildningsnämnd.
• Ett hårt beskuret campus Örnsköldsvik får vård som enda reguljära utbildning, ett lärcentra samt har kvar två forskargrupper inom teknik.
Till de stora utmaningarna hör nu att bryta ett invant mönster för forskning och studenter.
–Eftersom naturvetenskapen har varit vetenskapsområde i fyra år har forskningsresurser samlats i högre grad i Sundsvall än i Östersund som i stället haft en kraftigare studenttillströmning.Vi går in i processen mot ett fullvärdigt universitet med förhoppningen om att åstadkomma en bättre balans med mer forskning i Östersund, fler studenter i Sundsvall och även i Härnösand, säger Thomas Lindstein.
Två gånger har Högskoleverket gjort tummen ner när Mitthögskolan ansökt om universitetsstatus, senast i december 2002.
Regeringen avgjorde slutligen frågan.
–Vi kvalar in för de påfallande stora forskningsvolymerna som år 2003 betydde att vi omsatte 283,4 miljoner kronor på forskning och forskarutbildning. Vi ligger för närvarande främst i en jämförelse med övriga nya lärosäten, säger han.
Stora påfrestningar
Ett av kraven för att kunna bli universitet var att ekonomin skulle vara i balans vid årsskiftet. Det har inneburit stora påfrestningar på personalen med uppsägningar och omflyttningar, och med så dålig arbetsmiljö att huvudskyddsombuden under hösten såg sig nödsakade att koppla in Arbetsmiljöinspektionen.
Är läget under kontroll nu?
Ja, vi är på god väg mot en bättre arbetsmiljö, menar Thomas Lindstein med hänvisning till den senaste tidens dialog med personalens representanter. Men han medger att det första året som Mitthögskolans rektor har varit mycket tufft.
–Jag tvingades nästan omgående säga upp människor. Det var en mycket tråkig start för oss allihop. Men det fanns inga andra möjligheter än att ta bort människor och lokaler ur verksamheten. Kostymen var alldeles för stor.
Det var i september 2003 som han efterträdde Gunnar Svedberg, numera rektor vid Göteborgs universitet, och då såg den hetluft som Mitthögskolan länge befunnit sig i som en inspirerande utmaning efter sju tämligen lugna och mindre dramatiska år som rektor på Ersta/Sköndals högskola i Stockholm.
–Jag var i alla fall tränad till att inte vara så headoffice-beroende, också den hade sin verksamhet fördelad på olika ställen, säger han.
Han veckopendlar till familjen i Stockholm, har övernattningslägenhet i Sundsvall, besöker varje vecka minst två av de fyra campusorterna i det till ytan så stora arbetsområdet.
Thomas Lindstein skulle mycket väl kunna tänka sig att flytta från Stockholm, men hans hustru har ett arbete hon trivs med och vill därför inte byta bostadsort.
Vad kommer då att utmärka Mittuniversitetet?
–Vi ska behålla profilen av professionsutbildningar som är vårt arv, som vård- och lärarutbildningarna, socionomutbildningen och journalistutbildningen, men göra dem mer forskningsbaserade. Uppgiften är inte att profilera oss med en särskild pedagogisk metod på utbildningssidan, utan med pedagogiskt engagemang, säger han.
Det blir färre utbildningsprogram jämfört med dagens 40, och ett färre antal kurser än de 500 man erbjuder idag.
Lindsteins syn på hur Mittuniversitetet skall organiseras kallar han en hybrid och menar därmed att organisationen får sin bas både i ämnen och i teman. Basen är ämnen som samverkar tvärvetenskapligt i profilområden. Han vill slå vakt om både ämnens särart och profilområdens helhetskaraktär.
Mitthögskolan har i likhet med många andra högskolor haft ett stort underskott av studenter i flera år. Påverkas studenttillströmningen av den förestående förändringen?
–Ja, det förefaller så, men den är något ojämn. Studenterna dras till samhällsvetenskapen. De naturvetenskapliga ämnena är för närvarande mindre attraktiva och kemin lockar endast ett fåtal. Trots att vi har lediga platser, har vi en viss överproduktion av helårsplatser, något som återspeglar studenternas prioriteringar som ofta går på tvärs mot samhällets behov. Högskolorna har haft möjlighet att växa fritt under ett relativt högt tak, men nu måste taket sänkas så att det passar kostymen, säger han.
Forskningsbudgeten för nästa år omfattar i nuläget 105,7 miljoner kronor (40,3 miljoner till samhällsvetenskap/humaniora, 58,6 miljoner till naturvetenskap/teknik, 6,8 miljoner kronor till Lärarutbildningsnämnden).
–Vi vet att vi får en förstärkning på 10 miljoner kronor via departementet och att det kan komma ytterligare 30 miljoner kronor till forskningen om det blir allvar av förslaget att försvarshögskolan, som hittills varit en samarbetspartner i Östersund, läggs ner.
Regeringen avgör frågan i mitten på december (efter denna tidnings pressläggning).
–Men vi har redan nu en slagkraftig forskargrupp, ett 60-tal professorer som delar på 38 heltidstjänster. Vi har ett gynnat läge med strukturfondsmedel och är skickliga på att hitta privata medfinansiärer, sammanfattar Thomas Lindstein.
Ett klokt strategiskt tänkande gav resultat, säger Yngve Molin, avgående ordförande för huvudområdsnämnden för humanvetenskap i Östersund, som nu blir samhällsvetenskapliga/humanistiska fakulteten, om framtiden som fakultet. (Områdesnämnd är högskolans motsvarighet till fakultetsnämnd).
–Förhoppningsvis blir det lättare för oss i Östersund att locka till oss professorer. Vår verksamhet har drivits i skuggan av naturvetenskapen i Sundsvall, men det har varit ett bra samarbete, understryker han dock litet bekymrad över att nämndens forskningsbudget i nuläget ser ut att bli en miljon kronor mindre när man blir universitet jämfört med innevarande år.
Det första fakultetsnämnden här ska ta beslut om är vilka ämnen som ska ge forskarutbildning. Här rekommenderar Yngve Molin i första hand Socialt arbete, Sociologi och Historia, Hälsovetenskap, Statsvetenskap och Företagsekonomi.
I Sundsvall är det inte samma stora omvälvning som i Östersund.
–Jag hoppas på flera starka forskarmiljöer, säger dekanus Sture Pettersson på fakulteten för Naturvetenskap/teknik där situationen blev en helt annan när man fick egen forskarutbildning med egen examination för fyra år sedan.
–Det blev lättare att rekrytera lärare som är kopplade till forskning och forskarutbildning och lättare att söka pengar, säger han.
Historik:
Historiskt sett startade det nya universitet redan på 1800-talet med lärarutbildning i Härnösand och något senare med vårdutbildning i Sundsvall. Högskolestatus fick man i samband med socionomutbildningen i Östersund 1971. Sammanslagningen 1993 av Högskolan i Sundsvall/Härnösand med Högskolan i Östersund gav förutsättningar att söka om universitetsstatus. Efter sammanslagningen skapades mellaningenjörsutbildningar i Örnsköldsvik. Vårdhögskolorna i Östersund och Sundsvall integrerades i Mitthögskolan 1995.
”Anmälan gav resultat”
–Vår anmälan gav resultat. Arbetsmiljöfrågorna har äntligen lyfts fram efter att ha nonchalerats av ledningen i många år. Nu känns det som att vi är överens.
Det säger huvudskyddsombudet i Östersund, Lars-Åke Mikaelsson, som i slutet av november tillsammans med rektor undertecknade det kompletterande åtgärdsprogram som Arbetsmiljöinspektionen senast krävt.
Universitetsläraren har i några artiklar under hösten berättat om den dåliga arbetsmiljön på Mitthögskolan och som resulterade i att huvudskyddsombuden på högskolans fyra olika orter gjorde en gemensam anmälan till Arbetsmiljöinspektionen.
Utan att vilja gå in på detaljer i åtgärdsprogrammet, anser Lars-Åke Mikaelsson att grunden är lagd för att arbetsmiljön kan bli bättre.
–Nu kanske man äntligen kan börja se framåt och släppa fram glädjen över att vi blir universitet, säger han.
Känsla av lättnad ger också SACO-förbundens representant Per Klockmo uttryck för.
Som facklig förtroendeman har han suttit vid förhandlingsbordet när Mitthögskolan gjort sig av med drygt 100 medarbetare i två etapper sedan 2001.
–En pärs som denna vill jag inte vara med om en gång till, säger han.
Vid första skedet fick 45 personer lämna sina arbetsplatser, under de senaste två åren har ytterligare 59 personer avskedats.
Och än är kostymen inte färdigbantad…
–Nej, det är inte riktigt klart än, några av de för studenterna mindre attraktiva språken, kommer eventuellt att tas bort och därmed beröra ytterligare fem, sex lärare, säger han.
Eftersom merparten uppsagda tillhör något av de SACO-förbund som Klockmo är ombud för, däribland SULF som är arbetsplatsens största, har han hela tiden befunnit sig mitt inne i den smärtsamma processen.
–Även om också ämnestillhörigheten fått styra över vilka som skulle få gå och vilka som skulle få stanna kvar, så blev det en stor grupp yngre och medelålders lärare som drabbades i enlighet med de arbetsmarknadsregler som finns, sist in först ut.
Obefintlig beredskap
Högskoleledningens beredskap inför uppsägningsprocessen var i det första skedet obefintlig.
–Människor avskedades rakt av utan stöd, enbart hänvisade till trygghets-stiftelsen, vilket bidrog till att man kände sig ytterligare svikna av arbetsgivaren, säger Per Klockmo, som upplevt att han fått en insikt som kostat honom många sömnlösa nätter.
Men han påpekar att också arbetsgivaren lärde sig något under den svåra resans gång.
–Personalpolitiken blev något bättre genom att man aktivt drog in företagshälsovården och även arrangerade mindre seminarier och utbildningar.
LENA WIKSTRÖM
