Krönika

Vad innebär det att vara universitetslärare? Två händelser den senaste tiden har givit mig anledning att ställa frågan och två och en halv timmes väntan på ett försenat plan till Sturup gav mig igår tillfälle att överväga tänkbara svar.
I samband med lärarförbundets kongress uttalade sig ordföranden, Eva-Lis Preisz, till förmån för en ny ”paraplyorganisation för hela undervisningssektorn” inkluderande förskola, skola och universitet. Tillfrågad om SULF:s inställning till idén konstaterade jag att den saknar aktualitet för förbundet. Samtidigt som vi i vissa frågor kan ha anledning att samverka med organisationerna på skolans område står vi i andra nära förbund som organiserar forskare inom näringslivet, sjukvården och andra statliga myndigheter än högskolor.

I inledningen till SULF:s utbildningspolitiska program står att förbundet är ”en professionell och facklig organisation för universitetslärarna, d.v.s. lärarna vid landets universitet och högskolor, samt för doktoranderna.” I högskoleförordningen anges att lärare inom högskolan skall vara professor, lektor, adjunkt, forskarassistent, timlärare eller gästlärare. Lärare kan också vara adjungerad. Vi vet alla att det vid sidan av dessa anställningar förekommer också andra, alldeles för många, där vi finner kollegor men jag tror inte att det är fruktbart att försöka definiera professionen utifrån anställningens benämning.
Bättre är då att ta som utgångspunkt vårt förhållningssätt till kunskapen och kunskapsbildningen. Vi förenas, menar jag, av en attityd till kunskap och kunskapsbildning präglad av respekt parad med ett hälsosamt mått av respektlöshet. Fördjupningen inom ett ämnesområde för med sig respekt för den intrikata strukturen av kunskaper och erfarenheter. Samtidigt syftar fördjupningen, t.ex. inom ramen för en forskarutbildning, till frigörelse från auktoriteterna och en fruktbar respektlöshet eller kanske bättre, förmåga till distans till det egna ämnesområdet och ett gott omdöme.

I en lärares arbetsuppgifter får, enligt högskolelagen, ingå att ha hand om utbildning, forskning eller konstnärligt utvecklingsarbete samt administrativt arbete. Om professorer och lektorer sägs att de normalt skall såväl forska som undervisa. Det står också att det till en lärares uppgifter hör att följa utvecklingen inom det egna ämnesområdet och den samhällsutveckling i övrigt som har betydelse för lärarens arbete vid högskolan. Varifrån läraren skall få tid till detta sägs dock inget. Det är en av de mest angelägna uppgifterna för förbundet att ständigt aktualisera den frågan i förhandlingar och kontakter på lokal nivå såväl som med företrädare för riksdag och departement.
Vi är nog många som beklagar att vi inte i större utsträckning än vad som nu sker hinner ta del av kunskapsutvecklingen inom ett vidare fält än det som definieras av vår egen ämneskompetens. Samtidigt finns starka mekanismer som verkar i rakt motsatt riktning.
Konkurrens för, vad som ibland förefaller vara, konkurrensens egen skull om grundläggande resurser för forskning och kompetensutveckling hotar att rubba vår respekt för kunskapsutvecklingen inom andra än vårt eget snäva ämnesområde samtidigt som den prestationsrelaterade finansieringen av grundutbildningen ytterligare förstärker fixeringen vid det egna ämnet.

Universitetsläraren är specialist men måste sträva efter att samtidigt vara universalist. Som universitetslärare har vi inte bara att förhålla oss till kunskapen utan att ständigt och i fria former umgås med den. Det fria umgänget med kunskapen i seminarierummet, i laboratoriet och i biblioteket är det som förenar professionen över anställningsbenämningar och ämnesgränser. Det är viktigt att så förvalta den nyss avslutade kongressens beslut att bibehålla sektionerna för olika kategorier av universitetslärare inom förbundet att den enigheten stärks.

CHRISTOPH BARGHOLTZ
Ordförande i SULF


Kategorier: Arkiv