Svar till Per Sonnerby och Björn Tyrefors
I Universitetsläraren nr 18/2004 ventilerar nationalekonomerna Per Sonnerby och Björn Tyrefors en rad animerade uppfattningar som väckts i samband med läsningen av en intervju med mig i föregående nummer. Intervjun behandlar resultatet av en undersökning av de erfarenheter i forskarsamhället som görs av yngre forskare inom humaniora och samhällsvetenskap och som jag nyligen publicerade i min bok På trappans första steg (Studentlitteratur 2004). Trots att Sonnerby och Tyrefors är verksamma som forskarstuderande vid ett akademiskt lärosäte har de inte ansett det mödan värt att gå tillbaka till källan, utan förhåller sig enbart till tidningsartikeln. Att deras återgivning av mina resonemang är förfalskade och förvanskade till oigenkännlighet bör emellertid inte skyllas reportern, utan snarare det faktum att fördummandet av motpartens ståndpunkter gör det lätt att ”vinna” debatten även utan relevanta argument. Deras ”yxskaft” kräver således mer tillrättaläggande kommentarer än egentliga bemötanden.
En central ambition i boken är att visa hur akademins konkurrenssystem tvärtemot konventionella föreställningar inte belönar forskare efter förtjänst, utan i praktiken fördelar förutsättningarna för att bedriva forskning på rimliga villkor. De gynnade blir betecknade som ”påläggskalvar” och ”begåvningar”, vilket i sin tur inspirerar, stärker självförtroendet och gör dem mer benägna att ta till sig akademins eller den egna disciplinens ideal och värderingar. De marginaliserade får inte sällan större problem med självförtroendet och motivationen, de blir ofta mindre benägna att hålla sig à jour med aktuella teorier och perspektiv och utvecklar behov av självrättfärdigande responser, som exempelvis kritiska avståndstaganden från akademin och dess normer. Eftersom finansiering dessutom ofta är en förutsättning för att få tjänsterum, dator, postfack och inbjudan till fester, har många ofinansierade doktorander tidigare tvingats verka utan att ens vara integrerade i forskarmiljön. Konkurrenssystemet kan därför inte betraktas som ett neutralt instrument för att särskilja ”de framstående” från ”medelmåttorna”, utan formar i sig själv såväl de mer som de mindre framstående forskare som det tror sig upptäcka vid konkurrensförfaranden.
När Sonnerby och Tyrefors skriver att ”Tanken att det är dåliga forskare eller forskningsförslag som idag inte får finansiering verkar inte föresväva Schoug” upprepar de således bara den gamla vanliga visan om den kvalitetsgenererande konkurrensen som jag tillbakavisar. Oavsett vilka förmågor aspiranterna än kan tänkas ha postulerar systemet (i likhet med Sonnerby och Tyrefors) att dessa skillnader föreligger redan innan selektionen äger rum. Det är dock inte antalet begåvningar som bestämmer hur många som erkänns, utan resurserna som avgör hur många man har råd att upphöja. När detta konkurrenssystem sedan effektivt dödar förmågan hos de missgynnade blir det till en självuppfyllande profetia.
Även om grunden för Sonnerbys och Tyrefors kritik därmed rasar samman kan det vara värt att göra ytterligare ett par påpekanden. Enligt samhällsteorin skapas klasskillnader utifrån i vilken mån olika grupper äger eller kontrollerar samhällets ekonomiska och andra resurser eller tvingas underkasta sig de som gör det. I min analys försöker jag visa hur precis samma mekanismer som skapar klasskillnader i samhället i stort också opererar i forskarsamhället, där ens sociala villkor kan knytas till vilken relation man intar till anslagssystemet. När Sonnerby och Tyrefors beskyller mig för ”en förvånande brist på insikt i klassamhället” har man därför anledning att höja på ögonbrynen. I nationalekonomisk iver att skönmåla konkurrensen simulerar de solidaritet med undersköterskor och industriarbetare, som om det räckte med att lovorda sociala selektionsmekanismer i arbetarklassens namn för att anlägga ett klassperspektiv. Att det finns stora missförhållanden även i det omgivande samhället torde heller ingen bestrida, men detta är inget argument mot att synliggöra inomakademiska problem.
Det allra mest osakliga inslaget i artikeln är det åtgärdspaket för akademin som debattörerna fantiserar ihop å mina vägnar och sedan angriper med frenesi. Jag påstås agera ”i syfte att få ännu mer pengar till forskarna” och av de oupphörliga insinuationerna skall detta tydligen också ske via skattepålagor på undersköterskor och industriarbetare för att förvandla forskarvärlden till en aristokrati. I själva verket försöker jag klargöra vilka problem som finns i forskarsamhället och detta särskilt inom humaniora och samhällsvetenskap, där villkoren är allt annat än aristokratiska. Vilka åtgärder som bör vidtas för att komma tillrätta med dessa missförhållanden får bli föremål för senare diskussioner. Hur som helst kan man sluta sig till att konkurrensen inte är någon lösning på dessa problem, utan en väsentlig del av deras upphov.
FREDRIK SCHOUGH
Docent i etnologi vid Lunds universitet
