Jag blev nyligen utsatt för Oklahoma-tricket. Efter föreläsningen kom en av mina studenter fram till mig och frågade om det var viktigt att läsa en av böckerna på litteraturlistan. Så, vad har det med Oklahoma att göra när studenten var från södra Europa?
Studenten ursäktade sig att i dennes hemland, i programmet för
magisterexamen, ingick inte den problematik som den aktuella boken handlade om. Studenten ville alltså slippa läsa boken, åtminstone utverka särbehandling vid bedömningen av dennes tentamen.
Livet är kort, särskilt för studenter. Det finns annat att läsa än kursböcker. Men på vägen tillbaka till tjänsterummet efter föreläsningen tog denna struntsak tankens flykt: vad om en student vid ett universitet på amerikanska östkusten bad om särbehandling med ursäkt att denne var från Oklahoma och tänkte återvända till Oklahoma efter examen?
Jämförelsen ändade som så ofta i AFJ: Akademikernas Första Jämförelse, den mellan USA:s och den egna högre utbildningen och forskningen.
Och, lika förutsägbart, från kolleger kom motföreställningen att detta inte var någonting nytt: if true not new, if new not true. Nordiska bondestudenter som läste teologi i Tyskland under 1600-talet försökte säkert slippa lätt undan med ursäkter som att församlingen hemma var mer bekymrad om rågen än hårklyverier om treenigheten.
Visst, skillnaderna i grundutbildningen i USA och Europa är betydande inom de två regionerna. Lika fullt, det finns tre kontinentalt särskiljande egenskaper. Den första utfaller till Europas fördel, den att universiteten har låg finansiell tröskel och därför ger fler unga chansen att pröva den vetenskapliga banan. Men sedan.
Kurslitteratur i USA är just det, läromedel. Böckerna, primers, är utgivna i syfte att meddela kunskap till lärjungar. Läromedel skrivs av välrenommerade forskare som i den förmedlande uppgiften viger sig åt att kommunicera med studenter, inte nödvändigtvis speciminera för kolleger. Böckerna är påkostade, har sofistikerade appendix för instudering, CD-rom, mm. De är professionellt redigerade vid förlag som har resurser att hålla sig med doktorsmeriterade redaktörer inom ämnesområdena.
Kurslitteratur i Europa är kompromisser. Texter som uppfyller önskemål att vara ämnesmässigt relevanta, lagom omfattande, pedagogiskt användbara, språkligt tillgängliga och prismässigt överkomliga, är få, riskerar att snart vara inaktuella och utgå från förlaget. En vanlig lösning inom humaniora och samhällsvetenskap är då att på litteraturlistan införa en artikel från en vetenskaplig tidskrift. Men det blir pinsamt: om en student på grundutbildningen kan tillgodogöra sig senaste forskningsrön i tidskrifter, var artikeln egentligen en forskningsprodukt alls? Frånsett det, är det knappast troligt att studenterna fann läsningen av artikeln särskilt inspirerande.
Examina i EU standardiseras. Modulisering av utbildningen ska underlätta för studenten att sätta samman en slutexamen med moment hämtade runt om i Europa. För den lokala institutionen innebär det att kvalitétskravet blir centralt, att inte ge efter för ”kapplöpet mot botten,” eller ens för �macedonisering” av examina.
Europeiska studenter har hemländer, amerikanska har bara hemstater. Utbildningsprogram som lägger ambitionen högt skördar också underkända, däribland utländska studenter. För att delta i omtentamen måste de, ifall de redan återvänt hem, ut med 5000 kr till resa och logi. Lokala universitet—låt vara att de aldrig kommer att vidgå det—lockas att anpassa kraven för att alla studenter ska godkännas. Den andra faran, macedonisering, innebär att otillbörlig hänsyn tas till den enskilde studentens nationalitet. Utländska studenter tillåts komponera sin egen sallad, dvs att välja bort vad som i programmet förment är oviktigt i hemlandet.
Att fira på kvalitéten som följd av dålig kurslitteratur och missriktad välvilja vid kursplaner och examinationer är i allt väsentligt en samvetsfråga för humaniora och samhällsvetenskap.
Det är de mjuka, inte hårda, vetenskaperna som får ta emot utländska studenter som riskerar underskott av poäng att via upp vid återkomsten till sitt ”hemuniversitet.” Saknar de fem poäng tar de hellre en kurs i lokal demokrati än en i teoretisk fysik. Matematik, teknik, naturvetenskap och medicin kan givetvis inte kompromissa om vad som är lagbundet över nationsgränser. Utbildningar till högskoleingenjör kan givetvis inte operera med olika nationella formler för beräkning av broars bärkraft, än mindre ersätta matematik med diskurser om broar. Högskoleverket såg sig nyligen tvingat att sätta ned foten, att påminna universitet och högskolor att broar är broar, inte sociala konstruktioner.
Högskoleverk i Europa är väl medvetna om att utbildningsprogram i de hårda vetenskaperna som inte underkänner betydande delar av sina årsklasser blir misstänkliggjorda i all-europeiska rankningar av högre utbildning (jfr genomslaget för rankningar i US News & World Report, den uppståndelse i Sverige som Moderna Tider orsakade och nu senast den globala uppmärksamheten som följde efter The Times Higher’s World University Rankings).
För högre lärosäten i Europa som är verksamma på hemmamarknaden—studenterna rekryteras och returneras lokalt—är det en belastning att halva årsklasser hoppar av. Huvudfinansiären önskar givetvis åtgärda problemet, att sänka ambitionen. Men i en all-europeisk kontext blir kuggningsprocenten plötsligt en tillgång, ett bevis på lärosätets självrespekt och autonomi från politisk inblandning.
ULF LINDSTRÖM
Professor i statsvetenskap,
Universitetet i Bergen.