Statens finansiering av den högre utbildningen har ifrågasatts och utreds för närvarande. Nuvarande modell har flera goda sidor; förutom att studenternas val är en viktig styrande faktor, så ger modellen högskolorna en betydande frihet att profilera sig efter egna bedömningar. De ekonomiska problem som nu märks på ett ökande antal högskolor beror framförallt på att den årliga uppräkningen av prislapparnas storlek är så låg (1,01% för 2005) och att högskolorna i sina ansträngningar att uppfylla politikernas önskemål, att fler ska ges möjlighet till högskoleutbildning, har startat nya fleråriga utbildningar i förtröstan på att finansieringen skulle ordnas. Då tillförseln av nya pengar uteblir är risken stor att utbildningar, som borde ha fått vara kvar, läggs ner. Att bygga upp utbildning av god kvalité handlar i betydande utsträckning om att säkerställa tillgången på kompetenta lärare. Det är slöseri att avveckla kompetent personal för att snart finna att önskemålen om utbildning förändrats så att personalen behövs igen.
Ett nytt finansieringssystem måste bättre ta hänsyn till att högskolornas utgifter, dvs främst lönekostnader och lokalkostnader, ska kunna anpassas i en takt som stämmer med hur intäkterna varierar. Är det numera rimligt att ha processer på över ett år för att tillsätta professorer och även lektorer? Vi talar om personer med måttliga löner (jämför läkare). Det måste gå att hitta enklare tillsättningsförfaranden utan att ge avkall på kvalitén. I nuvarande akademiska tradition finns ändå brister vid bedömning av pedagogisk och administrativ förmåga.
En intressant aspekt, när en ny finansieringsmodell tas fram, är om staten kan förväntas återgå till mera centralstyrning av högskolornas verksamhet. Många skulle säkert välkomna detta, men det finns också klara betänkligheter. Det är mycket tveksamt om staten egentligen har möjligheter att förutse vilka kompetensbehov som framtidens samhälle kommer att ha. Kanske är studenterna bäst skickade att bedöma detta. Vi får inte riskera att cementera ett föråldrat utbud av utbildning genom byråkratisk styrning, men några rejäla, riktade, långsiktiga satsningar, där det finns presumtiva studenter och ett behov av arbetskraft, vore på sin plats. En sådan satsning borde ske på läkarutbildning vid ytterligare något universitet och inte minst vore en stark kopplingar av en sådan utbildning till beteendevetenskaplig, teknisk eller administrativ utbildning angelägen. När det gäller naturvetenskaplig och teknisk utbildning så är problemen med att rekrytera studenter välkända. Det är osäkert vilka behov näringslivet egentligen har av dessa grupper i framtiden, och jag menar, att bildningsaspekten inom dessa ämnen liksom inom humaniora behöver lyftas fram mycket starkare. Sveriges förenade studentkårer bedriver ju för övrigt en kampanj just för att ge eftertryck åt bildningsaspekten och betona betydelsen av långsiktigt hållbar utbildning.
En fråga som diskuteras mycket vid högskolorna gäller fördelningen av statens forskningsmedel. En stor del av dessa medel bör även fortsättningsvis satsas på spetsforskning, men det finns en tendens att glömma, att forskningens lokalisering till miljöer där högre utbildning ges är avsedd att säkerställa kvalitén i denna utbildning, och professuren är fortfarande den högsta lärarbefattningen. Om forskningen koncentreras till stora miljöer, blir det nödvändigt att åtminstone kompetensuppehållande forskning kopplas till finansieringen av grundutbildningen. Detta är en kritisk kvalitetsfråga för grundutbildningen och för kompetensförsörjningen vid de nyare högskolorna och universiteten.
Jag tror att studenter skulle uppskatta att få högskoleutbildningarna beskrivna tydligare i termer av bildningsaspekter, yrkesrelevans och ämnesdjup. Studenterna bör helt enkelt få ökade möjligheter att välja nivå i sin utbildning utifrån intresse och fallenhet. Det är inte nödvändigt att kunna göra allt på varje högskola eller universitet, men varje enhet eller grupp av enheter måste ha vissa speciella styrkor och dessutom kunna erbjuda ett allmänt bildningsutbud för att fylla sin uppgift. Ett nytt finansieringssystem måste ge möjligheter för en sådan kvalitetsutveckling och undvika frestelsen att införa en statlig detaljstyrning som inte gynnar någon. Det är dock dags att på allvar uppmärksamma den stora kvinnodominansen bland dagens studenter. Det måste vara en varningsklocka, när de kvinnliga studenterna är 50% fler än de manliga. Vi har inte råd att tappa bort så många män i den högre utbildningen.
STEN LINDSTAM
biträdande professor i fysik och ordförande i Utbildningsvetenskapliga nämnden vid Mälardalens högskola
