Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.
Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.
Det här innehållet kommer från vår tidigare hemsida och kan därför se annorlunda ut. Vi ber om överseende med detta.

Svårt för EU-forskning att hävda sig mot USA

Snart är det åter dags för utdelning av årets Nobelpriser. Uppräkningen av pristagarna i vetenskap kommer att låta som vanligt – David Gross från USA, David Politzer från USA, Frank Wilczek från USA, Linda Buch från USA, Richard Axel från USA…Namnen må växla men det är samma land som dominerar, år efter år.

19 december, 2004
Universitetsläraren

I stolta deklarationer från Lissabon och Barcelona har EU som bekant slagit fast målsättningen att komma i kapp USA till 2010. Satsningen på forskning ska upp till 3 procent av BNP, det vill säga till samma nivå som i USA.
Michael Sohlman, VD för Nobelstiftelsen sedan 1992, är skeptisk. Ska Europa kunna ta upp kampen med USA om kommande Nobelpris måste forskningspolitiken reformeras grundligt.
Han bjuder på en del bitska formuleringar när vi ses i Nobelstiftelsens imposanta hus på Sturegatan, undrar bland annat om inte den miljard som Sverige öser in till EU:s forskning kunde användas på ett bättre sätt.
–Man får känslan att den här miljarden sätts in i ett anti-Midas-maskineri, säger han med ett understatement.
Allt vad kung Midas rörde vid blev guld.
Michael Sohlman understryker att hans synpunkter på EU:s forskningspolitik är hans egna, inte stiftelsens. Dock är han inte är ensam om sina tankar. Under fjolårets prisutdelning konstaterade professor Bengt Samuelsson, ordförande i Nobelstiftelsen, än en gång att vetenskapens framgångar tycks har koncentrerats till USA. Bland underliggande faktorer nämnde han Europas totalitära historia under 1900-talet samt det öppna, demokratiska och flexibla universitetssystemet i USA.

Dubbelt så mycket
Hur mycket som satsas har naturligtvis betydelse, men också hur resurserna används, sa Samuelsson och påpekade att en transparent allokering av resurser baserad på ”peer review” är en garanti för kvalitet.
USA satsar dubbelt så mycket på forskning per capita som EU.
–En hel del av detta är militärt, men militären satsar också på grundforskning, kommenterar Michael Sohlman.
Ska EU kunna komma ikapp USA med de tre procenten av BNP behöver man tydligen bättre kunskaper i räkning.
–Tanken är att det offentliga ska stå för en procent och det privata för två procent av BNP. Problemet är att man talar som om det vore samma BNP. Men inom EU är BNP per capita 30-35 procent lägre än i USA. Det räcker inte med 50 procent, det krävs nästan en fördubbling för att man ska komma upp i samma absoluta nivå som USA, påpekar Michael Sohlman.
Sverige ligger i topp inom EU, men satsningen på forskning måste ändå höjas realt med 20 procent för att nå det mål som staten själv satt upp i den s k Barcelonadeklarationen.
–Av EU:s totala budget används nästan hälften till att subventionera rika jordbrukare på fattiga medborgares och u-världens bekostnad, säger han. Bara 4 procent går till FoU.

Inte tillräcklig kritik
Mycken kritik har riktats mot EU:s forskningsprogram, men ändå inte tillräckligt, anser Sohlman och räknar upp en lång katalog: stora transaktionskostnader, byråkrati, brist på öppenhet, ingen så kallad peer review, alltså vetenskaplig granskning, regionala fördelningar, obligatoriska kvoteringar av samarbetspartners som kanske inte alltid bidrar med så mycket utan är ”en sorts döda själar”.
–Vad som nästan inte alls lyfts fram i debatten är att detta innebär en protektionistisk handelssnedvridning, säger Michael Sohlman.
–Man tar skattebetalarnas pengar för att universitet och forskare av kategori B ska samarbeta med forskare i grupp C eller D, istället för att kategori B samarbetar med personer från kategori A.
Det sistnämnda är precis vad man gör i USA, påpekar han. Universitet med pengar köper in världens skarpaste hjärnor. Studier visar att systemet i Europa leder till en, visserligen inte kvantitativt så omfattande, men ändå kvalitativ brain drain.
–Visst är det förträffligt att vi ska samarbeta inom EU, men varför kan inte indier och kineser och – hemska tanke – till och med amerikaner komma till oss? frågar han.
–Här har vi en parallell till handelsprotektionismen för varor och tjänster, som kostar oss mycket.

Hoppfulla tecken
Det finns statistik som kan indikera att vi redan ser effekterna av denna protektionism på det vetenskapliga området. Samtidigt som antalet artiklar författade i samarbete mellan svenska och andra europeiska vetenskapsmän har ökat, så har nämligen svenska artiklars citatfrekvens i internationella tidskrifter gått ned.
Det finns dock nu hoppfulla tecken på en omsvängning inom EU-kommissionen. Man har lyssnat på argumenten från den reformrörelse som Dan Brändström, vd för Riksdagens Jubileumsfond, och likasinnade i andra länder drivit för att föra över en del av ramprogrammets pengar till ett oberoende europeiskt vetenskapsråd.
Diskussioner om detta pågår. Ett annat olöst problem är fördelningen mellan grundforskning och tillämpad forskning. Staterna ska som sagt garantera en procent av forskningen, sedan ankommer det på näringslivet att fylla på med två procent. Problemet är att näringslivet inte är särskilt intresserat.
–De säger att förvisso kommer vi att öka forskningen, men inte i Europa. Samtidigt som EU:s ramprogram i stor utsträckning är inriktade på tillämpad FoU, satsar de stora företagen på miljöer som också är starka i grundforskning.
Sådana finns inom Europa också – där har exempelvis Cambridge utmärkt sig för att med grundforskningen som kärna arbeta i symbios med forskningsintensiva företag.

Ingen entusiasm
Men byråkratin inom EU väcker ingen entusiasm hos näringslivet. Det finns stora internationella företag som avbrutit kontakterna med Bryssel. Andra tävlar om anbud, men suckande över byråkratin.
Länder i södra Europa, Italien till exempel, vill stödja forskning i små och mellanstora företag. Sådant är mera företagssubventionering än forskning, anser Nobelstiftelsens VD.
–Det EU bör satsa på är sådant som man inte kan klara på nationell nivå. Man bör ju följa subsidiaritetsprincipen.
En bieffekt av den snåriga byråkratin kring EU är alla mellanhänder som dykt upp för att hjälpa till med den administrativa hanteringen, söka anslag och liknande.
–Det är förvånande saker man hör, berättar Michael Sohlman. 20-30 procent av anslagen – det finns ett franskt exempel på hela 45 procent – kan gå till kostnader för att pusha projekt genom byråkratin.

Gammal kollega
I Sverige är det inte bara Nobeltider just nu. Snart kommer även forskningspropositionen, som dessutom ska presenteras av en ny utbildningsminister. För övrigt en gammal kollega till Michael Sohlman från hans tidigare karriär i olika departement.
Vad vill Sohlman säga till Leif Pagrotsky?
–Lycka till, säger han. Och så vore det bra om vi fick en stabil plan för den 20-procentiga reala ökningen till 2010 som man åtagit sig enligt Barcelona-avtalet, med forskning koncentrerad till slagkraftiga miljöer. Det skulle skapa en stor entusiasm för något vi är bra på i Sverige.

KERSTIN KÅLL

Universitetsläraren
Universitetsläraren utformas enligt journalistiska principer och följer mediebranschens publicitets- och yrkesetiska regler. Tidningen har en fri och självständig ställning gentemot sin ägare, fackförbundet SULF.
Ämnen i artikeln:
Dela:
Debatt och krönikor

Per-Olof Eliasson

Per-Olof Eliasson-kronika

Skicka din debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Senaste numret
Tidningsarkiv
Nummer 2, 2024
Nummer 1, 2024
Nummer 6, 2023
Nummer 5, 2023