Rapporten lades fram tillsammans med en bunt andra rapporter när VA för tredje året i rad ordnade en seminariedag på temat. I år var rubriken ”Leva i lärande” och VA-dagen hölls på lämplig plats, i Aula Konradsberg inom Lärarhögskolans nybyggda campus i Stockholm.
Inför nästa års VA-dag funderar Vetenskap&Allmänhet på att fokusera på massmediernas roll i kunskapsförmedlingen. Journalister behövs om man vill nå ut brett, men misstron mot denna ”självutnämnda allmänhet” – som någon av forskarna kallade journalistkåren – och rädslan för hur forskningsrönen hanteras är ett genomgående tema i Levins rapport.
”Forskaren som gjorde sitt bästa för att förklara hela sitt projekt på tio minuter i en intervju med en journalist och sedan såg sitt bidrag nerklippt till 20 sekunder i sändning, kommer inte gärna till nästa intervjutillfälle”, skriver Lena Levin, verksam vid Linköpings universitet.
Hon har samlat 24 forskare till diskussioner i sex fokusgrupper samt intervjuat två forskningskommunikatörer för sin slutrapport, som också bygger på tidigare studier.
Trötta på larmrapporter
Mellan allmänheten och forskarna verkar det åtminstone i vissa fall råda samstämmighet. 80 procent av allmänheten är trötta på larmrapporter och vill inte att nya forskningsresultat ska spridas förrän de bekräftats, skrev Camilla Modéer, generalsekreterare för Vetenskap&Allmänhet och avgående ordföranden Lena Hjelm-Wallén i en artikel på DN-debatt strax före VA-dagen.
Det är precis vad forskarna själva vill, i vart fall i dessa fokusgrupper. De är till och med självironiska när de diskuterar sin ibland överdrivna försiktighet.
”…man har fått dom resultaten men man måste bekräfta det sexhundra gånger innan man vågar säga någonting och ännu längre innan man går ut och säger att det här kan ge möjligheter till det och det”, säger en forskare och en annan, med journalistbakgrund, berättar hur svårt det kan vara att intervjua forskare som säger ”nej, vi måste nyansera det lite mer där” och egentligen inte vill säga något alls.
Forskarna vill helst berätta om hela forskningsprocessen, men tror inte att massmedier och allmänheten, kanske inte heller politikerna, är intresserade av metoder och tidigare teorier.
”Såvida inte materialet, metoderna och teorierna presenteras i dramaturgiskt attraktiv och rolig form”, skriver Levin och berättar att ett par av grupperna gör sig lustiga över politiker som försöker bli folkliga och populära genom att sjunga i TV, spela teater i barnprogram och liknande, och påpekar att dit har inte forskningen nått, ännu.
Om en forskare skulle leka med en låtsasfigur i ett barnprogram (som statsminister Göran Persson en gång gjorde) så skulle framtiden som forskare undergrävas, ansåg man.
Populärvetenskapliga kändisar
Det tycks finnas en gräns för hur folklig och underhållande en forskare får bli, konstaterar Lena Levin också i samband med diskussioner i ett par grupper om forskare som blivit populärvetenskapliga kändisar. Ett stort allmänintresse för till exempel historia är inte fel, så länge det också finns utrymme för ”smala” forskningsprojekt, anser de. Tack vare vetenskapens kändisar och allmänhetens intresse för dem har flera forskare och forskningsprojekt, i utkanten av de kända, fått uppmärksamhet och ekonomiskt stöd.
Saknades incitament
Försök har gjorts, och görs, för att få forskare att vända sig direkt till allmänheten. I slutet av 1990-talet startades ett nationellt kommunikationsprojekt som kallades Safari. Det var tänkt som en länk mellan forskning och allmänhet, men lades ned efter ett par år därför att forskarna inte använde tjänsten.
Anledningen, tror en av dem som arbetade med Safari, var att det saknades incitament för forskarna. Projektet byggde på total frivillighet och forskarna ansåg sig inte ha tid att göra informationen tillgänglig för allmänheten.
Somliga som är framgångsrika forskare hade också svårt att själva popularisera sina ämnen, antyds det.
Det finns dock numera goda exempel på interaktiva nätsidor där forskare turas om att vara tillgängliga. Flera av dem finns vid Lunds universitet, där de två intervjuade forskningskommunikatörerna arbetar.
De har ett radikalt förslag om hur man kunde göra det ”lönsamt” för forskare att kommunicera med allmänheten: Det vore att forskarna måste skriva en populärvetenskaplig sammanfattning av det de gjort för att få ut de sista 30 procenten av anslagen.
Skriva populärvetenskapligt
En hel del ”interna” problem återstår att lösa i den önskade dialogen mellan forskare och allmänhet. Lena Levin rankar de viktigaste och tydligaste i följande punkter:
• Forskningskommunikation har lågt värde i meriteringssammanhang.
• Forskningskommunikation kräver tid och engagemang av forskarna. Eftersom de inte får erkännande i form av vetenskaplig meritering, prioriterar de hellre andra saker för dialogen med allmänheten.
• Forskningskommunikation kostar pengar. Vid universitet och högskolor avdelas för lite resurser till ”tredje uppgiften”. Privatanställda forskare säger att deras chefer helst ser att de ägnar sig åt forskningen på heltid.
• Forskningskommunikation har låg status hos de organisationer som finansierar forskning.
• Forskningskommunikation framstår ibland som ointressant eftersom allmänheten inte förstår forskares sätt att kommunicera. Forskare är självkritiska och tvetydiga, på ett sätt som allmänheten inte förstår.
Ömsesidig utbildning
Vad gäller dilemmat med forskarnas ovilja att delta i massmedierna föreslår hon ömsesidig utbildning; mediekurser, praktik och studiebesök för forskare och forskarseminarier utan skrivplikt för journalister.
”Medan forskarna helst vill prata om hela forskningsprocessen vill journalister och allmänhet helst ta del av forskningen i form av tydliga resultat, i korta texter och enkla meningar. Forskare vill vara med och definiera problemen och formulera frågorna, inte bara bli inkallade för att ge svar på färdigformulerade frågor. Det blir ett dilemma för många forskare som gärna vill kommunicera med allmänheten, men sedan väljer att hellre tiga än spela med i publikfriande frågeprogram och anpassa sig till hårt redigerade medieformat,” sammanfattar hon.
KERSTIN KÅLL
