Efter pensioneringen har jag kvarstått som medlem. För avgiften får jag tidningen Universitetsläraren samt anslutningsrätt till den kollektiva försäkringen. Det är allt. SULF skulle kunna göra betydligt mer för sina seniora medlemmar.
För en del år sedan (under Bert Fredrikssons tid) förelåg planer på ett seniorprogram. Det var inte fråga om gymnastik och bollspel för sega gummor och gubbar utan ett fackligt program, som förefaller ha gått i graven redan före födelsen. Men SULF skulle kunna göra en hel del för att förbättra arbetssituationen för de seniorer, som fortsätter sin verksamhet några år.
Själv upplevde jag min reträtt mindre angenämt. Inte de tre närmast följande terminerna, då jag hade deltidsförordande och fortfarande betraktades som ”en av oss”. Det tog emellertid slut med det sista förordnandet.
Under hela min aktiva tid har jag förenat min tjänst med ett förlagsuppdrag att författa läroböcker i mitt ämne. Det finns gränsdragningsproblem. När övergår utvecklingsarbete i tjänsten till förlagsbunden författarverksamhet? Den gräns, som jag själv drog, har aldrig ifrågasatts. Förlagsverksamheten börjar, om och när förlaget kopplas in. Kostnaden för brev och kopior fördelas i enlighet härmed.
I och med att jag frånträdde mitt förordnande blev läget annorlunda. Utvecklingsarbete inom mitt ämne hade tidigare varit ett tjänsteåliggande. Nu blev det – trots att universitetet drar nytta av det – en privat angelägenhet. Brev och kopior räknades med allvarsmin och vederbörliga kostnader inkasserades av mig i ett administrativt förfarande, som säkert kostade mer än de ringa avgifter, som inkasserades. Mitt arbete med läroböcker fortsatte ungefär fem år efter mitt sista förordnande. En naturlig reaktion från universitetets sida hade kanske varit, att betrakta det som en fjäder i hatten, när en emeriterad tidigare medarbetare fortfarande duger som författare på ett etablerat förlag, samt underlätta utvecklingsarbetet genom att bjuda på kostnaderna.
De två senaste åren har jag haft ett par artiklar införda i ”Praxis der Naturwissenschaften”, som ges ut i Tyskland. Vis av tidigare erfarenheter har jag inte besvärat universitetet, vilket jag nämnt för redaktionen. På den talande tystnaden förstår jag, att man vid det tyska universitet, där redaktören är verksam, med förundran betraktar situationen för en emeriterad universitetslärare i Sverige.
Det är naturligtvis en uppgift för SULF att genom fackliga insatser ändra på detta och andra förmodade anomalier. Då räcker det inte att som gisslan till styrelsen adjungera en meriterad medlem. Det behövs en sektion eller ett råd för seniorerna i SULF. det saknas inte arbetsuppgifter för ett dylikt.
Jag efterlyser ett initiativ från SULF:s styrelse.
HANS GUSTAF HANSSON, docent
F d lektor i kemi vid Linköping universitet.
Svar till Hans Gustaf Hansson:
EN ANGELÄGEN FRÅGA BLIR MOTION
Det är en angelägen fråga som Hans Gustaf Hansson tar upp i sitt inlägg. Hur skapar vi bättre förutsättningar för pensionerade universitetslärare att fortsatt verka på sin gamla arbetsplats, i en anda av samförstånd och ömsesidig respekt? Frågan tas också upp i en motion från Sveriges professorers förening, SPF, till kongressen i november.
De äldres kompetens tillvaratas dåligt i det svenska samhället. SULF har de senaste åren pekat på den resurs som pensionerade akademiska lärare utgöt för den statliga utredning, som under ordförandeskap av biskop Claes-Bertil Ytterberg år 2003 lämnade utlåtandet Äldrepolitik för framtiden (SOU 2003:91).
Inom SULF har frågan hittills främst handlagts av SPF som på förbundets uppdrag har genomfört en enkät bland sina pensionerade medlemmar. Av de 250 emeriti som tillfrågats har 95% svarat. Enkätsvaren visar att flertalet emeriti fortsätter att vara aktiva på deltid, främst inom forskningen men även som mentorer och som föreläsare. En del upplever dock stora svårigheter när de önskar fortsätta vara verksamma vid sitt lärosäte. Skälen till detta varierar säkerligen. Det kan bero på såväl omedvetenhet som på bristande ekonomiska och lokalmässiga resurser eller personliga konflikter.
Förbundsstyrelsen avser att så snart resultaten av emeritienkäten är analyserade följa upp dem bl.a. i kontakter med lärosätena. Även situationen för andra kategorier av pensionerade lärare än professorer bör därvid uppmärksammas. Huruvida vi inom förbundet skall inrätta ett särskilt råd för emeriti vill jag inte ta ställning till innan slutsatserna från enkäten föreligger men Hanssons inlägg utgör ett ytterligare exempel på att de professionella frågorna rör universitetslärarna gemensamt över traditionella sektionsgränser.
CHRISTOPH BARGHOLTZ
Ordförande SULF
