Med allt större tydlighet framstår perioden omedelbart efter disputationen som mycket kritisk för den som vill gå vidare med en forskarkarriär. Politiska beslut och reformer under 1990-talet och de första åren på 2000-talet har lett till en ökning av antalet disputerade forskare. När allt fler genomgår forskarutbildning och gör detta på kortare tid, ökar trycket på de tjänster som finns att söka efter disputationen. Trycket på de befintliga forskarassistenttjänsterna är idag så stort att det i många fall krävs att man genomfört en forskningsperiod utomlands, en postdoc, innan man kan komma ifråga för en sådan tjänst. Omkring en av fyra disputerade som önskar fortsätta med en forskarkarriär ges idag möjlighet att genomföra en postdoc utomlands.
Man får konstatera att postdoc i utlandet är något som numera ingår som en reguljär del av en svensk forskarkarriär – det har blivit norm. Postdocvistelserna är dessutom mycket viktiga för etablerandet av internationella vetenskapliga kontakter.
Tyvärr utgör denna period i utlandet en gråzon ur arbets- och karriärsynpunkt. Man lämnar en anställning vid sitt lärosäte (som doktorand) och fortsätter meritera sig för nästa anställning genom att göra en postdoc utomlands. Under denna mellantid saknar man anställning och också de sociala förmåner som man normalt har som arbetstagare, om utlandsperioden varat mer än ett år. De inslag av arbetsrättslig osäkerhet som man strävat efter att få bort från forskarutbildningen lever kvar under postdocperioden.
När en ett-tre år lång utlandsvistelse utan anställning i realiteten ingår som en reguljär del i en svensk forskarkarriär har det upphört att vara en angelägenhet för en exklusiv minoritet till att bli en fråga för myndigheter och politiker att tänka kring och ta ansvar för.
Dagens system innebär att de unga nydisputerade forskarna söker stipendiemedel från olika privata eller offentliga fonder och stiftelser. Stipendiet ger inte rätt till sjukpenning och föräldrapenning om man är utomlands mer än ett år, vilket alltså många är. Man erhåller inte heller några pensionspoäng under stipendietiden.
Det kan låta som om dagens system är helt förkastligt. Riktigt så är det ändå inte. En fördel för stipendiaterna är att de faktiskt är osedvanligt oberoende. De kan komma till en utländsk institution med egna medel i fickan och detta ger dem ofta en bra förhandlingssituation; risken att bli utnyttjad som billig arbetskraft minskar om man inte är ekonomiskt beroende av den som leder arbetet. Istället utvecklas ofta mycket värdefulla vetenskapliga kontakter mellan de svenska postdoktorerna och kollegor vid deras utländska värdinstitutioner. En studie av effekterna av postdoc-stipendier visar att några år efter hemkomsten har 70% av stipendiaterna deltagit i direkt samarbete med personer från den före detta utländska värdinstitutionen, och ett flertal av dem har också publicerat tillsammans med dem.
Dagens system med stipendier är rörigt och oförutsägbart. Det finns en mångfald av aktörer som ger stipendier, och beloppsnivåerna är inte på något sätt vedertagna. Denna sida av stipendiesystemet motverkar ganska klart det övergripande syftet; att skapa möjligheter för duktiga unga forskare att inhämta kunskap utomlands som de inte skulle kunna få hemma, samt att erbjuda dem en plattform att starta sin självständiga forskarkarriär utifrån.
I princip finns två vägar att gå för att bättre strukturera situationen avseende postdoc utomlands:
1) Staten tillskjuter resurser så att en väsentlig del av de som disputerar och vill gå vidare med en forskarkarriär inom akademin kan erhålla en anställning, av typen forskarassistent eller motsvarande. Inom dessa tjänster kan utlandsvistelser genomföras. En viss tilläggsfinansiering skulle dock behövas – det kostar mer än vanlig lön att vistas utomlands under en begränsad tid. Om denna skall ges genom samma fonder och stiftelser som idag ger postdoc-stipendier så är måhända inte systemet särskilt mycket enklare om än tryggare.
2) Man accepterar och behåller systemet med postdoc-stipendier men strävar efter att strukturera upp det i möjligaste mån. En handfull stora organisationer dominerar för närvarande som stipendiegivare. Kunde dessas stipendieprogram samordnas och synkroniseras skulle mycket vara vunnet. Särskilt gäller detta med avseende på ansökningsperiod och beloppsnivåer. Följden skulle bli ett väsentligt mer överskådligt system för forskarna vilket i sin tur skulle leda till en bättre effektivitet och större förutsägbarhet.
Det första alternativet är det som skulle skänka den största tryggheten åt de unga forskarna. Det bör påpekas att de allra flesta är mitt i den mest intensiva fasen av familjebildning och kan inte resa utomlands med mindre än att familjen följer med. Alltså måste stipendiet även täcka försörjningen av medföljande familjemedlemmar.
Det första alternativet är mindre sannolikt eftersom det kräver ett ganska omfattande tillskott av resurser. Därmed blir det andra alternativet det mest rimliga att fundera vidare kring. Vi ser en blandning av privata och statliga aktörer. Alla kommer inte vara intresserade av att samordna sig alls. Några kan säkert däremot tänka sig att diskutera saken. Flera av de större borde ingå i den gruppen.
Frågan handlar förstås inte bara om den arbetsrättliga situationen för nydisputerade forskare – det handlar om att stärka svensk forskning och dra mesta möjliga vinning av redan existerande former för internationell samverkan och kunskapsinhämtande. Studier vid SISTER har visat på de avsevärda effekter för svensk forskning som postdocvistelserna utomlands har lett till genom åren. Att betrakta postdoc som en enskild exklusiv företeelse leder fel, det är idag ett alltmer normalt inslag i en vetenskaplig karriär och måste utformas som en del i ett karriärsystem vilket spänner över ett helt arbetsliv. Stiftelser, forskningsråd och lärosäten har gemensamma intressen av postdoc och borde kunna finna gemensamma former för ansvars- och arbetsfördelning.
GÖRAN MELIN, fil dr
SISTER (Swedish Institute for Studies in Education and Research)
