Fredrik Schoug förkastar föreställningen om konkurrensen som ett medel för att skapa kvalitet.
-Konkurrensen är ett medel för att legitimera sociala klyftor. Hela principen med konkurrens är att fördela resurser ojämlikt på ett sätt som ändå framstår som rättfärdigt. Det gäller oavsett det är inom eller utom akademin, säger han.
–Om målet var att åstadkomma jämlikhet skulle det inte existera några konkurrensarrangemang.
Fredrik Schoug är docent i etnologi i Lund. Undersökningen om yngre forskares situation är resultatet av ett postdocprojekt, finansierat av
Vetenskapsrådet och publicerat i bokform av Studentlitteratur med titeln ”På trappans första steg. Doktoranders och nydisputerades erfarenheter av akademin”.
Studien bygger på djupintervjuer med 68 doktorander och nyblivna doktorer vid fyra samhällsvetenskapliga och humanistiska institutioner i Lund och Umeå. En del av de intervjuade har gynnats, medan andra missgynnats av anslagssystemet.
Intervjuerna gjordes 2001 när det fortfarande fanns många ofinansierade doktorander.
Fredrik Schoug hade själv en lugn och trygg doktorandperiod och förstod inte alls svårigheterna för de forskarstuderande som inte hade finansiering. Men efter disputationen fick han en tuff period där han hade svårt att få anslag.
-Utan de erfarenheterna hade jag inte förstått dem som marginaliserats, säger han.
Effekten av pengar
Nu har Fredrik Schoug ett vikariat som studierektor på Etnologiska institutionen i Lund.
Centralt för honom är att undersöka effekten av pengar.
-I akademin markerar pengar status. Enligt officiell retorik ska bara de som kan påstås vara ”excellenta” få forskningspengar, säger han.
Den som har finansiering har på alla sätt bättre materiella villkor.
Ett exempel från undersökningen är att med doktorandtjänsten följde inte bara tryggad försörjning under forskarutbildningen, utan dessutom ofta tjänsterum, telefon, dator, postfack, inbjudan till fester och daglig kontakt med andra forskare medan ofinansierade doktorander kanske fick sitta ensamma hemma och forska.
Men det är inte bara fråga om försörjning.
-Det är även fråga om att överleva mentalt. Den som inte får pengar får problem med sin legitimitet och självkänsla, säger Fredrik Schoug.
Förödande följder
De ständiga rangordningarna vid tillsättandet av doktorandtjänster kunde därför få förödande följder för individen.
-De som klassificeras som ”begåvningar” eller ”påläggskalvar” blir naturligtvis glada och motiverade att göra bra ifrån sig och visar större
benägenhet att ta till sig akademins eller den egna disciplinens normer och värderingar. Men de som klassas som medelmåttor får hinder för sin
utveckling och intar efterhand en mer kritisk inställning till forskarsamhället och dess etablerade självbilder.
Det är en vanlig föreställning att konkurrensen är neutral. Alltså att de med högre kvalitet förordas framför dem som har mindre kvalitet.
-Men så enkelt är det inte. De som bedöms präglas av urvalsförfarandet och anpassar sig till det. De sociala systemen formar individen, säger Fredrik Schoug.
Och eftersom individerna formas av förväntningarna så kan det i efterhand se ut som det gjordes korrekta bedömningar vid rankningen. Rankningen blir en självuppfyllande profetia.
-De som inte får finansiering och marginaliseras görs till medelmåttor av ett system som inte tillåter att alla verkar på samma villkor.
Blicka uppåt
De utvalda som får anslag anpassas till akademin, de läser de rätta böckerna och de skriver för andra forskare. De börjar blicka uppåt i hierarkin och efterhand tilltar lojaliteten med systemet.
De som inte får anslag tar ofta kritiskt avstånd från den akademiska världen och dess normer och de får då ännu svårare att få pengar nästa gång. De resignerar och blir allt bittrare i en neråtgående spiral av sinande engagemang.
-Villkoren polariseras i systemet, att inte ha samma villkor som de andra gör något med människan.
Flera av de ofinansierade doktorander som intervjuades kände ett obehag och undvek att besöka institutionen och träffa sina bättre lottade kamrater.
-Att tidigt i karriären bli rankad sist bland dem som varit i systemet lika länge är ett oerhört handikapp.
Bland de intervjuade har Fredrik Schoug sett konkreta exempel på hur systemet slår mot dem som blir lågt rankade. Det tär på deras självförtroende, de kan komma att betrakta sig som ”värdelösast av alla på
Institutionen”. Omdömet kommer sedan att prägla deras prestationer.
-Det är svårt att vara duktig om folk tror man är kass, det gäller på alla nivåer, säger Fredrik Schoug.
Det som för några år sedan gällde doktorander gäller idag alltmer på postdocnivån.
-I takt med de alltfler disputationerna har problemet förskjutits upp i systemet till nästa nivå. Jag skulle tro att en tendens till samma utslagning är på väg att utvecklas på postdocnivån, säger Fredrik Schoug.
Det grundläggande problemet är att det inom akademin finns för många som ska dela på för lite pengar. Problemen ökar nu då fler kommer in underifrån
och ska konkurrera om samma pengar.
-De som har positioner känner sig trängda och då stiger efterfrågan på åtgärder som markerar hierarkin och som reserverar merparten av resurserna åt eliten.
Aldrig i allas intresse
Att hylla konkurrensen gynnar elitens intressen. De försöker göra sina egna privata intressen till allmänintresse. Konkurrensen ligger aldrig i allas intresse, bara i vissas, säger Fredrik Schoug.
Inställningen till konkurrensen beror på vilken ställning man har inom systemet. Bland nydisputerade och doktorander är den i det närmaste odelat negativ, särskilt bland doktorander utan finansiering. I det akademiska etablissemanget hyllas konkurrensen gärna så fort högskolan utsätts för politisk reglering.
-Här finns en tvetydighet. Debattörerna uttrycker inte sina personliga erfarenheter utan bejakar konkurrensen som princip, till exempel i debatten
om Thams kvinnoprofessurer, som ju gärna uppfattades som ett hot mot konkurrens och kvalitet. Däremot talar de ibland mot konkurrensen i andra
sammanhang, till exempel när man förespråkar att en större del av forskningsmedlen skall lokaliseras direkt till universiteten. Det skulle möjliggöra större forskningsutrymme i tjänsten så att man själv slipper konkurrera om resurserna.
Se alternativ
Fredrik Schoug berättar att när han är ute och föreläser om undersökningen brukar doktoranderna se lyckliga ut medan professorerna ibland verkar något
besvärade.
-De är ju inte vana vid att betrakta sig själva som ett potentiellt problem.
Han märker de olika gruppernas inställning också på frågorna.
-Professorerna har ofta svårt att tänka sig ett system utan konkurrens.
Doktoranderna har däremot inte några svårigheter att se alternativ, säger han.
Medvetandet om konkurrenssystemets effekter var länge låg. Men efter Thamreformen har det kommit en rad utredningar om doktorander som visar att de har problem.
-Det finns tendenser till en attitydförändring. Men medvetenheten är låg om vilka mekanismer meritokratin sätter igång hos individen.
Fredrik Schoug anser att frågan om konkurrens inom akademin i grunden är en politisk fråga.
-Thomas Östros anser att eliten är samhällets stöttepelare och att de ska gynnas. Hans forskningspolitik verkar vara en direkt fortsättning på Per Unckels politik från början av 1990-talet.
Fredrik Schoug anser att Östros politik har varit destruktiv och att konsekvenserna av den ökar när forskningen är underfinansierad.
För att minska skadeverkningarna behövs en ny forskningspolitik.
-Det krävs en politik som begränsar konkurrensen och inkluderar folk istället för att slå ut dem. Långsiktigt måste man sträva efter balans mellan antalet forskare och resurser, så att de anpassas efter varandra.
Men att genomföra en sådan politik tar lång tid. Det finns så många i systemet som det inte finns finansiering för, vilket ju också uppmärksammats i Universitetsläraren på sistone, säger Fredrik Schoug.
PER-OLOF ELIASSON
