Ingemar Grandin tar upp flera intressanta aspekter på forskningen och på forskarutbildningen i sin debattartikel. Det är i hög grad befogat att alla som verkar inom högskolan funderar över sitt eget ansvar i olika sammanhang. Lärosätena har ju ett relativt stort självstyre och det viktigaste beslutande organ i detta sammanhang, fakultetsnämnden utses av delar av lärarkåren (och studentkåren). Dessutom förutsätts prefekter och institutionsstyrelser besättas med personer som har förtroende och som tillhör lärar-/forskarkollektivet. Trots detta förhållande orsakas en del av de problem som bl.a. enskilda SULF-medlemmar råkar ut för, av beslut som fattats av dessa organ. SULF har t.ex. haft anledning att kritisera lärosätenas brist på långsiktig planering av personalförsörjningen. Alltför många lärare och forskare endast erbjuds tidsbegränsade anställningar. Delvis orsakas detta kortsiktiga tänkande av resursbrist och att det ibland kan vara svårt att förutse utvecklingen, men självklart ligger ansvaret för detta på fakultetsnämnder m.fl. beslutsorgan.
Vi tycker dock inte att man kan och inte heller bör dra en så tydlig skiljelinje mellan forskning och forskarutbildning som Grandin gör. Beräkningar visar att cirka 50 procent av forskningen vid svenska lärosäten utförs av doktorander. Forskarutbildningen är således inte bara en utbildning; den utgör en grundsten i svensk forskning. Detta synsätt är ett av motiven för att se doktoranderna som forskarkollegor och därför är det också självklart att de ska vara anställda under utbildningen.
SULF är övertygat om att en förkortning av forskarutbildningen till tre år, vilket föreslogs av Forskarutbildningsutredningen, skulle leda till att doktoranderna skulle kunna bidra väsentligt mindre till den samlade forskningen. Utredaren förslog istället nya 2-åriga doktorsanställningar. SULF är av flera skäl kritiskt också till detta, dels därför att det handlar om ännu en tidsbegränsad anställningsform, dels därför att vi befarar att medel kommer att saknas. Det finns för övrigt redan en liknande anställningsform, forskarassistent. Denna befattning för nydisputerade borde finnas i betydligt större utsträckning. Tyvärr har dessa inte prioriterats av fakultetsnämnderna under senare år, främst på grund av resursbrist – inte minst på grund av prioriteringen av forskarutbildningen.
Det grundläggande skälet till att fakultetsnämnder och andra beslutsorgan inom högskolan fattat beslut som prioriterar forskarutbildningen på de seniora forskarnas bekostnad är dock statsmakternas mål för forskarutbildningen. Dessa är lärosätesvis formulerade för vart och ett av vetenskapsområdena. Då anslagen till forskning och forskarutbildning är gemensamma har fakultetsnämnderna i realiteten inte haft något val när det gäller sina prioriteringar. De enda forskningsresurser som har funnits att tillgå för de seniora forskarna – och som Grandin påpekar ofta t.o.m. för doktoranderna – har varit de externa forskningsmedlen.
Vi delar således Grandins bedömning att det är ett stort bekymmer att lärosätena inte får full finansiering för sitt forskarutbildningsuppdrag och därför tvingas lita på extern finansiering. Som Grandin påpekar finns det en strävan att anta många doktorander. Ett problem med externfinansiering är att garantera doktoranderna försörjning om finansieringen av någon anledning fallerar. Vi stöter också relativt ofta på att det är svårt att förskjuta den forskning som ska utföras om doktoranden t.ex. är föräldraledig en tid. Det vore därför betydligt bättre om forskarutbildningen huvudsakligen finansierades med statsanslag. Detta har SULF påpekat i sitt remissvar på Forskarutbildningsutredningen och nu senast vid sin uppvaktning av utbildningsminister Thomas Östros inför höstens forskningspolitiska proposition. Förbundet framförde då också önskemål om mer forskningsresurser direkt till lärosätena så att lärarna kan ägna sig åt forskning och inte åt anslagsjakt.
Slutligen är det viktigt att komma ihåg att alla forskarutbildade varken kan eller ska stanna inom högskolan. Det finns dessutom ett växande behov av forskarutbildade även utanför universitet och högskolor. Den privata sektorn har – med undantag för några få branscher – fortfarande väsentligt färre anställda med forskarutbildning än den offentliga sektorn. Behovet av kritiskt skolade personer med träning i självständigt, systematiskt arbete borde vara stort även där.
ANNA GERMUNDSSON
Ordförande för SDF
ROBERT ANDERSSON
Ombudsman
ANN FRITZELL
Utredare
