Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.
Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.
Det här innehållet kommer från vår tidigare hemsida och kan därför se annorlunda ut. Vi ber om överseende med detta.

Debatt

17 december, 2004
Universitetsläraren

I en krönika i Vetenskapsrådets tidning Forska för någon tid sedan (nr 1 2003) varnade Mats Svegfors för att “forskningssatsningar” i själva verket främst kan bestå av att vi “satsar enorma medel på att utbilda forskare som aldrig kommer att forska”. Diskussionen av arbetslösheten bland forskarutbildade i senaste numret av Universitetsläraren ger bra underlag för denna varning. Ordföranden för Sveriges Doktorandförening, Anna Germundsson, påpekar här att expansionen av forskarutbildningen har skett inom ramen för oförändrade resurser – dvs har skett med pengar som annars skulle gå till postdoc-forskning. Och SULF-ombudsmannen Robert Andersson menar att det vore bättre med färre doktorander som får bättre villkor. Båda pekar på statsmakterna som boven i dramat: det behöver skjutas till mer resurser.

Men de verkliga dödgrävarna för forskning som profession måste vi snarare söka i våra egna led. Inga är väl mer aktiva i överföringen av medel från forskning till forskarutbildning, och därmed i att undergräva forskandet som profession, än vi själva. Som ledamöter i universitetens olika styrorgan lägger vi fakultetsmedlen på forskarskolor av olika slag, i ädel tävlan om att ha de bästa forskarutbildningsmiljöerna och i ädel tävlan mellan forskarna själva om att ha många doktorander. Så mycket värre när sådana forskarutbildningsmiljöer gärna är underfinansierade. Universitetens egna forskningsmedel, fakultetsmedlen, används härmed till ren utbildning. Fakultetsmedlen förbrukas dels av doktorandlöner under kursstudierna, dels av löner till lärare inom forskarutbildningen. Själva forskningsarbetet, av forskarstuderande såväl som av deras lärare, måste finansieras externt.

Som handledare lägger vi mycket möda på projektansökningar så att vi kan “finansiera” våra doktoranders löner med externa medel. När vi stöder sådana projekt, som ledamöter och granskare inom olika forskningsråd, bidrar vi ytterligare till att omfördela medel från forskning till forskarutbildning. Som sakkunniga finner vi det vara viktig meritering att ha “lett stora projekt” och därigenom “finansierat doktorander”. Med andra ord, ju bättre och mer välmeriterade forskare vi är, desto värre dödgrävare riskerar vi att bli!

På längre sikt medför dessa våra gemensamma bemödanden inte bara att forskningsinnehållet i vårt arbetsliv smälter bort, utan också förstås arbetslöshet och svårigheter i löneförhandlingarna. “Skråtänkande” antas oftast innebära att man söker begränsa tillströmningen till sin profession för att därigenom hålla lönerna uppe och arbetslösheten nere. Så inte bland oss universitetslärare. Vårt skrås sätt att tänka är precis vad arbetsgivaren helst kan önska.
Allt sammantaget har vi själva gjort vårt bästa för att skapa den situation som vi nu möter. Med vårt värderingssystem har vi skapat just sådana mekanismer som urholkar forskarprofessionen och som motverkar våra fackliga intressen. Kanske vore det inte så dumt att reflektera över dessa mekanismer.

En början till sådan reflektion kunde vara att uppfatta “forskarutbildning” efter bokstaven, som en utbildning till forskarprofessionen. Därmed borde vi i alla sammanhang noggrant skilja mellan forskning och forskarutbildning. Med den nya Bologna-anpassningen har vi snart utbildning på tre nivåer: grundutbildning, mastersutbildning och forskarutbildning. Forskningen måste vara omfångsrik nog att kunna bära alla dessa tre former av utbildning. En annan öppning vore att tillämpa det kritiska tänkande vi berömmer oss av också på retorik från våra egna läger – som exempelvis när någon forskarskola vill framställa sig som framgångsrik i kraft av hög procent extern finansiering. Ett gravtal skulle vara mer passande.
Visst kan vi klaga på statsmakternas njugghet, men lite självrannsakan vore på sin plats.

INGEMAR GRANDIN
Docent
Lärare och (externfinansierad) forskare, Linköpings universitet

Universitetsläraren
Universitetsläraren utformas enligt journalistiska principer och följer mediebranschens publicitets- och yrkesetiska regler. Tidningen har en fri och självständig ställning gentemot sin ägare, fackförbundet SULF.
Ämnen i artikeln:
Dela:
Debatt och krönikor

Per-Olof Eliasson

Per-Olof Eliasson-kronika

Skicka din debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Senaste numret
Tidningsarkiv
Nummer 2, 2024
Nummer 1, 2024
Nummer 6, 2023
Nummer 5, 2023