Här tjänar de lägst betalda lärarna endast några rubel över existensminimum och doktorander långt under den gränsen.
Arbetsdagarna omfattar 900 undervisningstimmar (tid i klassrummet) per år och cirka 25 studenter i varje grupp, men med möjlighet för universitetet att samla runt hundra studenter i föreläsningssalen.
Arbetssituationen i Ryssland blir inte lättare av att lönerna är låga.
En så kallad ”food basket”, den ryska varianten av existensminimum, är 2 132 rubel i månaden – en rubel motsvarar i svensk valuta 37 öre.
Lärare med 2 600 rubel i månadslön måste antingen ha en livspartner med bra lön eller rikligt med övertidsersättning eller projektpengar…
–Det går inte att klara sig annars, säger Nikolai Toivonen, rektor för Institutet för internationella relationer på universitetet i Petrozavodsk.
Han har främst kvinnliga kollegor med 2 600 rubel i månadslön, och tvingas se hur briljanta forskare lämnar universitetet för välbetalda arbeten utomlands.
–Att kunna överleva, inte minst som doktorand, kräver initiativrikedom med flera olika jobb samtidigt eller rika föräldrar, helst både ock, säger han.
Doktorander får under fem år endast mellan 660 och (de riktigt duktiga) 792 rubel i månaden, men kan med fattiga föräldrar, vilket berättigar till stöd, få beloppet höjt med ytterligare 990 rubel i månaden, det vill säga till maximalt 1 650 rubel.
Nytt lönesystem
Lönerna är det centrala i den dagliga problematik man har att brottas med på universitetet, som har 18 500 studenter och cirka 2 000 lärare. Här hoppas särskilt yngre medarbetare att individuella löner ska ersätta den kollektiva lönetrappa som fortfarande råder.
–Vi försöker introducera ett nytt lönesystem där staten står för en mindre del av lönen och resten betalas via projekt och egen forskning, säger Nikolai Toivonen.
Universitetet i Petrozavodsk tar idag emot betalande studenter och får därigenom blandade grupper. För betalande studenter måste man betala moms om man inte återinvesterar pengarna i universitetet.
–Vi kan inte investera i undervisning, men i annan utveckling som lärarutbildning, forskning, inköp och så vidare. Forskningsmedel, bland annat, kan professorer lägga på den egna lönen och därmed stärka den egna motivationen för arbetet, säger Toivonen.
–Förändringarna för de anställda vid en privatisering kommer juridiskt sett inte att märkas, men i verkligheten blir det förmodligen inte samma säkerhet i anställningsformen, tror han.
Han stödjer dock privatiseringstanken, eftersom han menar att universiteten då blir mer kreativa och innovativa. Men han befarar att många av dem skulle få stora problem med finansieringen om staten alltför snabbt drar sig undan.
Tjugofem anställda
Hans personliga ledstjärna är London School of Economics som lever gott på forskningsmedel och privatfinansiering.
Men vem kommer då att betala hans lön som nu betalas av staten?
–Marknaden, svarar han med hänvisning till den egna kapaciteten.
–En professor kan idag tjäna tre gånger den egna grundlönen 9 130 rubel i månaden via olika projekt och forskningsmedel.
Han har på sin institution tjugofem anställda av vilka endast sju får sin lön betald av staten, och han anställer ingen som inte redan från början tror sig om att kunna dra in extra pengar.
–Det är en av de viktigaste frågor som jag tar upp vid anställningsintervjun. Det fungerar utmärkt för flertalet, anser han, men medger att det finns en generationsskillnad i uppfattningen rent allmänt. Det är främst de yngre som ser fördelarna, för äldre lärare är det svårare att släppa taget om det gamla systemet med en grundlön, om än låg.
En procent till facket
Universitetet har idag goda förbindelser med Svenska Institutet och Kungliga Tekniska Högskolan bland annat via samarbete i ett 1-årigt EU-projekt ”Academia and business in the Bologna Process” som startar i höst, och har också ett gränsöverskridande samarbete med universiteten i Helsingfors, Tammerfors, Joensuu och Rovaniemi.
En procent av lönen går till facket som tillvaratar medlemmarnas intressen vid konflikter med arbetsgivaren. Lärarfacket i Petrozavodsk har cirka 1 500 medlemmar.
–Det fackliga engagemanget påverkas möjligen negativt av att det inte finns någon form av prestige eller lojalitet i att vara medlem. Det har i det avseendet, som i annat i samhället, snarare blivit en fråga om ett rationellt kalkylerande, säger Nikolai Toivonen och berättar som exempel:
–En kollega bestämde sig av hänsyn till miljön och den egna hälsan för att promenera till jobbet istället för att åka buss, men upptäckte efter ett år att hans utlägg för skodon översteg kostnaderna för bussbiljetter och återgick därför till att åka buss.
Man lägger pengar på det man rent konkret tjänar mest på.
–Sjuttio år av kommunism har fått oss att bli individualister och kalkylerande egoister, säger han och tycker personligen inte att just den förändringen enbart är av ondo.
–Nej, inte enbart, säger han och ser sig som en slags reformator i uppfattningen att människan mår bäst av att ta vara på sig själv.
Men förändringar får inte komma för snabbt, då motverkar de sitt syfte.
–Vi har fått variation i aktiviteter, frihet att göra saker. Det märker vi av särskilt här i nordvästra Ryssland, i Karelen. Vi kan starta projekt och tjäna pengar på egna initiativ, att överhuvudtaget få lov att utveckla sig själv och bli något är det vi verkligen har vunnit.
De stora problemen är trots allt de låga lönerna och ”brain drain”, det vill säga tendenser att de som är duktiga flyttar utomlands.
Ser ingen utväg
Att samhället tar ett allt mindre socialt ansvar och medborgarna ett allt större är en svår omställningsprocess för dem som är mellan 40 och 60 år. Många har förlorat motivationen att leva. Man arbetar inte, man dricker och ser ingen utväg.
–I min hemby i mellersta Karelen är i stort sett alla mina manliga barndomskamrater döda, främst på grund av alkohol eller självmord. Det är den tunga verklighet vi lever i idag och som påverkar oss allihop, säger Nikolai Toivonen, som är 44 år.
–Studenterna är mer motiverade för livet. De tänker mer rationellt, ser livet utifrån ett mer lockande perspektiv. Idag är det många som inte ens vet vem Lenin var.
Nikolai Toivonen undervisar inte längre.
–Jag föredrog den administrativa karriären när den erbjöds mig för några år sedan.
LENA WIKSTRÖM
Faktaruta:
De anställda vid universitetet i Petrozavodsk har två betalda semestermånader och möjlighet att gå i pension vid 50 års ålder (kvinnor) och 55 års ålder (män). I Karelen, som ligger i den näst nordligaste ryska zonen, infaller pensionsåldern 5 år tidigare än i övriga ryska zoner. Pensionen är 2 195 rubel i månaden.
