Enligt programmet för ett heldagsseminarium om genusforskningens framtid i Vetenskapsrådets lokaler i Stockholm i början av oktober, skulle statssekreterare Kerstin Eliasson vid utbildningsdepartementet tala i tio minuter under rubriken ”Regeringens motiv till satsningar på genusforskning”. Programpunkten ströks dock, istället dök Kerstin Eliasson upp till eftermiddagens panelsamtal och klarade av det hon hade att säga på ett par minuter.
Budskapet var att hon tyvärr inte kunde säga något ”när det gäller just det här området”, att utgiftstaket är ett problem, ”det finns nästan inga resurser alls”, men att regeringen självklart tycker att genusforskning är ett väldigt angeläget område.
Mer klarläggande besked har inte heller utbildningsminister Thomas Östros gett. ”Vi ser positivt på de särskilda satsningar på genusforskning som har gjorts”, säger han i det senaste nyhetsbrevet från Nationella sekretariatet för genusforskning i Göteborg, men om framtiden kan han inte säga någonting alls.
Litar på politikerna
Genusforskarna litar mer på politikerna än på sina akademiska kolleger när det gäller resurstilldelning, framgick det vid seminariet.
–Det är inte särskilt klokt av er, varnade riksdagsman Ulf Nilsson(fp), som är andre vice ordförande i riksdagens utbildningsutskott. Vi är väldigt trendkänsliga.
Rejält omskakad
Litteraturprofessor Lisbeth Larsson från Göteborgs universitet, en av de sex genusprofessorerna, sa att hon blivit rejält omskakad när hon fick insyn i den aggressivitet som de futtiga tio miljonerna för genusforskning väcker i ämnesråden och i det ”förändringsobenägna” vetenskapssamhället. Söktrycket är högt för att få bidrag, men många av de sökande har inte mycket att göra med genusforskning.
–Man är inte genusforskare bara för att man använder kvinnliga råttor i sina experiment, påpekade hon.
–Det pågår en kamp som inte bara handlar om pengar, utan om vad vetenskap är och vem som kan avgöra vad som är vetenskap. Gång på gång blir vi avkrävda definitioner på vad genusforskning är. Det är därför öronmärkta pengar behövs. Annars försvinner de lätt i gamla strukturer, sa Lisbeth Larsson.
Dagens moderator Karin Alfredsson frågade Kerstin Eliasson om hon kunde definiera genusvetenskap. Statssekreteraren bad att få passa.
Ann-Marie Morhed, föreståndare för Nationella sekretariatet för genusforskning kommenterade:
–Jag är sociolog och vi har ofta ämneskonferenser där vi diskuterar innehållet. Sociologer hängs aldrig ut i tidningar för att vi försöker beskriva vad ämnet handlar om.
Kenneth Abrahamsson, programchef vid Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap, bekräftade att fördomarna lever. ”Genusvetenskap är sådant som damer som inte kan räkna sysslar med”, citerade han.
Jakten på genusguldet
Fil dr Birgitta Jordansson vid institutionen för arbetsvetenskap i Göteborg presenterade en rapport om hur det gick till när de sex genusprofessorerna tillsattes efter politiskt beslut. Lisbeth Larsson föreslog att man skulle ge ut skildringen som thriller med titeln ”Jakten på genusguldet”.
En tjänst i Luleå är obesatt, men de fyra övriga – av sex – medverkade och gav mycket positiva rapporter från sina respektive fält. Anne Hammarström, professor i folkhälsovetenskap vid Umeå universitet, Barbara Hobson, professor i sociologi vid Stockholms universitet, Lena Trojer, professor i IT och genusforskning vid Blekinge tekniska högskola och Lisbeth Larsson hade alla en lång rad pågående och avslutade projekt att rapportera om.
Problemet var osäkerheten om framtiden. Kommer verksamheten att raseras utan särskild statlig satsning?
–Det är lätt att bli genusparanoid, sa Lisbeth Larsson. Man hör ständigt nya historier om hur genusguldet sipprar ut åt sidorna.
Genusvetare behövs
Nina Lykke, professor vid Tema Genus vid Linköpings universitet, hade sökt sig hit från Danmark därför att man i hennes hemland inte kan forska i genusvetenskap. Hon var särdeles optimistisk om den framtida arbetsmarknaden för genusvetare, sådana kommer att behövas inte bara på universitet och i organisationer, utan även i det privata näringslivet, ansåg Lykke.
Vid Genusforskarskolan i Umeå har man just nu 35 doktorander med dubbel eller tredubbel hemvist i olika ämnen eller i partnerskolor, rapporterade dess föreståndare, Britta Lundgren. Problemet är en viss splittring när det gäller ämnesidentitet. Och förstås – det som inte bara gäller Genusforskarskolan – att bara ett litet fåtal av de sökande till utbildningen är män.
Den debatt som Susanna Popova väckte med sin bok ”Elitfeministerna” fanns tydligt i bakgrunden för inläggen under seminariet. Anne-Marie Morhed, underströk att genusforskningen är likställd med annan forskning, den är underställd samma krav på vetenskaplighet och noggrannhet som andra.
–Det är olyckligt när genusforskningen tillskrivs andra uppgifter än rent vetenskapliga, sa hon. Det är olyckligt om den till sitt innehåll styrs av andra intressen än forskningsintressen.
Till en del kunde hon förstå genusforskningens kritiker. Det pågår ständiga omvärderingar, inte ens Nationella sekretariatet klarar att säga vad som ingår i ämnet. Det är svårt och snårigt att överblicka. Hon uttryckte också missnöje med Medicinska forskningsrådet, som ”självsvåldigt” gett sig på att tolka vad det innehåller.
Integreras i annan forskning
Satsningen på genusforskning har ju tillkommit genom politiska beslut ( genomdrivaren Carl Tham hyllades av samtliga kvinnliga talare under dagen) och detta är förstås också kontroversiellt i en värld där akademisk frihet normalt harangeras. Men meningen är, som sagt, att satsningen ska resultera i att den integreras i all annan forskning.
–Men en kartläggning visar att det hittills inte haft förväntad effekt. Det är bara en bråkdel av de akademiska kurserna i grundutbildningen som har integrerat genusperspektivet. Dess svaga ställning borde ligga som motiv för samhällets satsningar, ansåg Morhed.
KERSTIN KÅLL
Genusfakta
Vetenskapsrådets kommitté för genusforskning har i höst i en broschyr försökt reda ut några centrala drag och begrepp i den omdebatterade forskningen.
Feminismen är en politisk rörelse. Genusforskningen är ett kunskapsfält, slår man fast.
Genusforskning är att undersöka hur genus ser ut och organiseras och vilka konsekvenser det får. Forskning om genus är alltså inte i sig feministisk, står det i broschyren.
I broschyren nämns fyra huvudinriktningar inom det vida fältet genusforskning:
* Jämställdhetsforskning (särskilt fokus på sådant som uppfattas som orättvisor och/eller på de åtgärder som vidtas för att rätta till det som definieras som orättvisor).
* Kvinnoforskning (särskilt fokus på kvinnor eller kvinnlighet, alltså en snävare bemärkelse än tidigare när denna term stod för hela fältet).
* Mansforskning (särskilt fokus på män eller manlighet).
* Queerforskning (särskilt fokus på gränsöverskridande identiteter, företrädesvis av sexuell karaktär).
