Ett tiotal forskare vid olika universitet och institut har studerat forskningsstiftelsernas inverkan på svensk forskning. Projektet har samordnats av Sister, Institutet för studier av utbildning och forskning.
Forskningsstiftelserna bildades för tio år sedan under stor turbulens av den dåvarande borgerliga regeringen med pengar från de gamla löntagarfonderna.
Upprinnelsen till projektet är den diskussion som varit i forskarsamhället om stiftelsernas inverkan på den akademiska forskningen, akademisk frihet och makten över forskningen.
-Ute på fakulteterna åren 1999-2000 fanns det en betydande oro över stiftelsernas klåfingrighet och vad man uppfattade som deras hårda krav, säger ledaren för forskargruppen, Sverker Sörlin.
Han är professor vid KTH och vetenskaplig ledare för Sister, och sitter själv sedan år 2000 i styrelsen för stiftelsen Mistra.
Ville undersöka stiftelserna
Men farhågorna att stiftelserna skulle skaffa sig makt över akademin verkar ha kommit på skam.
-Stiftelsernas tillgångar blev i fortsättningen inte fullt så stora som de var innan börsen gick ned i början på 2000-talet och tvärtemot vad många befarade åren 1999-2000 förlorade fakulteterna inte på knockout mot
forskningsstiftelserna, säger Sverker Sörlin.
Mycket olika
Forskarna ville undersöka i vilken utsträckning stiftelserna uppfyllde sina åtaganden och målsättningar och hur de påverkat forskningssystemet i stort.
En komplicerande faktor är att forskningsstiftelserna sinsemellan är mycket olika. Det är inte heller deras enda uppgift att stödja forskning. KK-stiftelsen exempelvis har ett mycket bredare uppdrag.
Sisterforskarna hade några grundläggande frågeställningar som de ville undersöka, bland annat:
• Har forskningsstiftelserna initierat ny typ av forskning och skapat forskningsmiljöer av högsta internationella klass?
• Har stiftelserna påverkat maktförhållandena i forskningspolitiken?
• Har forskningsstiftelserna arbetat med tvärvetenskap?
• Har de lyckats stärka Sveriges konkurrenskraft?
Åtminstone de två sista punkterna, och även den första, är betonade i stadgarna för de flesta stiftelserna.
Svaret på den första frågan är kort och gott: Nej.
-Det visar sig att det inte blivit någon påtaglig förnyelse av forskningen, säger Sverker Sörlin.
–I alla fall ingen som stiftelserna ensamma kan ta på sig äran av. Inte heller kan man säga att stiftelsemedlen i sig byggt upp så många högklassiga forskningsmiljöer. Däremot har man stött många existerande miljöer, som är bra.
Forskarna har också tittat på hur de högskolor som fått en stor del av sin forskningsfinansiering från stiftelser påverkats.
-Det är klart att det påverkar när man, som på vissa mindre högskolor, fått uppemot 20 procent av sin forskningsbudget från stiftelser. Men det är svårt att se att de blivit otillbörligt styrda av stiftelserna.
Inte enkelt förändra
Den svenska högskolan som forskningsutförare har visat sig vara ett väldigt kraftfullt system, som det inte är enkelt att förändra, inte ens med de miljardbelopp som stiftelserna haft till sitt förfogande.
-Det svenska forskningssystemet har en seg struktur. Och det är då nödvändigtvis inte ett negativt påstående, säger Sverker Sörlin.
Inte heller blev det så mycket av tvärvetenskapligheten även om det hörts många sådana krav från stiftelserna.
-Istället blev det ”more of the same”.
Forskarna som granskat stiftelserna har inte sett mycket av till exempel nya centrumbildningar.
-Vi i forskningsgruppen brukar säga att det inte har kommit upp många nya skyltar på campus, säger Sverker Sörlin.
En viktig orsak är att forskningsprojekten i så hög grad utförts som nätverk. Projektens budget har ofta varit ganska stor, men i varje enskild forskningsmiljö har tillskottet blivit ganska litet.
De miljarder stiftelserna bidragit med till svensk forskning har alltså plöjts ned i små potter i existerande strukturer vilket gjort omvandlingskraften måttlig. Nytillskottet av resurser har igrunden skett på utförarsystemets villkor.
-Man har heller inte i nämnvärd utsträckning skickat pengar till andra utförare än högskolor och universitet. Knappt en spänn till företag och inte heller särskilt mycket till forskningsinstitut. Någon utförarkonkurrens har man inte satsat på, säger Sverker Sörlin.
Få patent
Tittar man på om forskningsstiftelserna stärkt Sveriges konkurrenskraft så har forskarna hittat få exempel på patent, licenser, konkreta produktutvecklingar, även om det finns undantag, till exempel i några av
Mistraprojekten.
Först på sista tiden har man med någon kraft börjat ta itu med de frågorna.
Ett exempel är Strategiska stiftelsens program Pro Viking, som stöder forskning om produktframtagning och produktionssystem.
Men trots att forskningsstiftelserna inte verkar ha uppfyllt några av sina grundläggande uppdrag särskilt väl så har de spelat en positiv roll för forskningen på andra sätt.
En aspekt är helt enkelt att det är bra med flera finansiärer. I Sverige kom förut bara några få procent av forskningsmedlen från stiftelser. Nu har andelen ökat.
På kontinenten, i Storbritannien och USA är det betydligt vanligare med större oberoende finansiärer. Att även Sverige fått forskningsstiftelser innebär att det blivit en ökad pluralism inomforskningsfinansieringen.
-Pluralism i sig har ett värde. Forskaren får mera valfrihet. Om man inte får finansiering från ett håll kan man få det från ett annat och den som är riktigt framgångsrik kan fylla på kassan från olika håll. Men det hindrar förstås inte att det är viktigt att det finns säkra basresurser, säger Sverker Sörlin.
Stiftelserna kompenserade
Forskningsstiftelserna spelade en stor roll för att finansiera forskning i slutet av 1990-talet.
-Med en elak tillspetsning kan man säga att stiftelserna i praktiken gjorde det jobb som Carl Tham ville de skulle göra när han försökte knyta dem närmare till staten. Stiftelserna kompenserade lojaltforskarsamhället
för det bortfall som skedde när staten drog ned på sin finansiering.
Dessutom blev det under sent 1990-tal och tidigt 2000-tal en rejäl expansion av svensk humanistisk forskning finansierad av Riksbankens jubileumsfonds nya kulturvetenskapliga donation.
-Då fick humaniora genom stiftelsemedlen en tillgång till resurser man aldrig haft förut.
Och den expansion av den svenska forskarutbildningen, där antalet disputerade per år mer än fördubblats sedan tidigt 1990-tal, hade inte varit möjlig utan forskningsstiftelserna.
-På det här sättet har kanske forskningsstiftelserna ändå indirekt bidragit till att stärka Sveriges konkurrenskraft på lång sikt, säger Sverker Sörlin.
En annan sak som stiftelserna har åstadkommit är att de var först med att i stor skala satsa på forskarskolor. Flera av dessa har levererat doktorerade till näringslivet. Den modellen har staten sedan tagit efter.
Men nu har situationen ändrats.
-Nu har forskningsstiftelserna övergått till att finansiera postdoktoral forskning och då får staten själv finansiera forskarutbildningen.
Attityden växlat
Attityden bland forskare till stiftelserna har växlat ganska mycket genom åren. Den misstänksamhet och ibland aggressivitet som funnits mot stiftelserna verkar i hög grad vara försvunnen. Den värsta turbulensen har lagt sig.
-Många vittnar om att pengarna från stiftelserna har varit bra pengar, långa pengar och stora pengar som gett ett utrymme som inte många anslag ger. Pengarna från forskningsstiftelserna har gett mer forskning och en hel
del har varit bra forskning.
I början på nästa år räknar Sverker Sörlin med att en bok med forskningen om stiftelserna ligger klar. Då kommer Sister att bjuda in till en diskussion.
-Det blir ett tillfälle till reflektion kring stiftelsernas funktion, säger han.
PER-OLOF ELIASSON
