Det framgår av boken ”Hur blir man klok på universitetet?” (Studentlitteratur) av etnologiprofessorerna Billy Ehn vid Umeå universitet och Orvar Löfgren vid Lunds universitet. Boken är tänkt att ge doktorander och studenter en vägledning till den akademiska världen och visa på speciellt laddade områden.
För Ehn och Löfgren är hoppfullheten det starkaste intrycket av akademin.
Hoppet om att få ägna sig åt intressanta problem och längtan efter att bli bekräftad i arbetet. Men med hopp och längtan följer också risken att bli
besviken.
Ehn och Löfgren uttrycker de två sidorna av den akademiska världen i motsatsparet Drömuniversitetet och Skugguniversitetet. Båda finns och alla studenter, lärare och forskare har nog mött dem i varierande grad.
Drömmen är de forskningsmiljöer som lyckas kombinera nytänkande och arbetsgemenskap. Så här skriver Ehn och Löfgren i boken:
”Drömuniversitetet finns redan förverkligat, inte en gång för alla, utan i de sammanhang där kunskapssökandet fungerar som det ska.”
Svart skugga
Men det är långtifrån alltid som idealuniversitetet visar sig. Så när verkligheten inte lever upp till idealen, skapas en svart skugga, universitetet så som det inte borde vara.
”Skugguniversitetet framkallas av tävlingsiverns oönskade konsekvenser, till exempel när konkurrensen förlamar kreativiteten och det innovativa tänkandet”, skriver Ehn och Löfgren.
Det mest slående i boken är att känslor spelar så stor roll.
-Men känslor är inte något man gärna pratar om på universitetet, säger Billy Ehn, professor i etnologi i Umeå.
–Det är svårt att erkänna och visa både stolthet och skam, glädje och ilska, i en miljö som sätter förnuftet på piedestal.
Men de blandade känslor som akademiker har inför sitt jobb tyder också på att universitetet är en arbetsplats som ger mycket tillbaka.
-Där finns mycket frihet, skaparglädje och forskningslust. Lusten driver inte bara forskare, utan också lärare med tung undervisningsbörda kan känna arbetsglädje även om undervisningen inte ger lika mycket status, säger Ehn.
Att känslorna är så starka beror just på ambivalensen i universitetsvärlden.
-Man får ägna sig åt det som man är intresserad av, samtidigt som det är en rätt grym tävlingsmiljö.
Akademin kräver mycket, det pågår hela tiden en sållning, kampen för att platsa är hård.
-Du m�ste hela tiden hävda dig och fylla på din meritlista. Man ska inte komma med gammal skåpmat, utan ligga vid forskningsfronten.
Lära koder
För att finna sig tillrätta på universitetet måste man också lära sig dess koder, hur man talar och skriver, både symbolspråk och kroppsspråk.
”Bara den som tillfullo behärskar fikonspråket kan kosta på sig att inte använda det”, som Ehn och Löfgren skriver.
Det gäller att hålla tungan rätt i mun. Man ska inte bara anpassa sig till de vetenskapliga ideal och regler som råder. Dessutom krävs det fingertoppskänsla för till exempel vad man kan prata om vid fikabordet och att man behärskar den komplicerade ”akademiska korridordiplomatin”.
Universitetet är en paradoxal organisation med sin blandning av gamla traditioner och framtidsinriktning. En särskild svårighet är att finna den rätta balansen mellan när man ska hävda sig och när man ska samarbeta.
-Den som ligger för lågt riskerar att bli bortglömd och den som är för påstridig bestraffas för det.
Boken är inte bara ämnad för studenter och doktorander, utan också tänkt som en uppmaning till kollegorna att reflektera över sitt eget beteende och
vilken sorts arbetsplats de är med om att upprätthålla.
-Vi som varit med länge tar ordningen för given, vi är hemmablinda. Eftersom vi vet hur systemet fungerar ger det oss ett övertag som vi inte gärna släpper ifrån oss.
Primitiv folkstam
Författarna har samtalat med kollegor och plöjt utredningar, debattinlägg och inte minst memoarer av professorer.
-Det som gjorde mig paff var hur benägna de här professorerna var att tala illa om universitetet. De liknade det vid en massa olika negativa saker, vid ett elfenbenstorn, vid en sandlåda, ankdamm eller primitiv folkstam, säger Billy Ehn.
–Det tycks vara en akademisk sport att förlöjliga sin egen arbetsplats.
Han tycker det är märkligt att framgångsrika akademiker odlar en bitterhet över gamla oförrätter, fejder de för länge sedan har haft, fördömande
sakkunnigutlåtanden eller elaka recensioner.
Men de här starka negativa känslorna har en förklaring. Det pågår i akademin ett ständigt spel mellan inneslutning och uteslutning.
-Bitterheten och avundsjukan, som det berättas om i memoarerna, är en följd av att man hela tiden jämför sig med varandra. Man kan inte vara riktigt säker på sitt värde. Även vetenskapliga stjärnor är rädda för att bli bortglömda och inte längre räknas.
–Den här kampen för att platsa pågår hela tiden, inte bara under seminarier och konferenser, utan också vid
vardagsrutiner som fika och personalmöten. För många är konkurrensen stimulerande. Tävlandet gör att de presterar bättre, medan andra som inte är lika tävlingsinriktade har svårt med motivationen.
Hot mot existensen
Akademikerns personliga värde är beroende framför allt av de vetenskapliga prestationerna. Därför blir det så känsligt med allt mätande och jämförande. Kritiska utlåtanden blir nästan ett hot mot den egna
existensen. Därför är det så svårt att skilja på sak och person, vilket annars är ett vetenskapligt ideal.
-Enligt de officiella målen ska tänkandet på akademin vara klart och precist och inte grumlas av personliga behov, men det är orealistiskt, så fungerar det inte bland människor.
Hur man diskuterar i akademiska kretsar är något som nybörjaren på universitetet måste tillägna sig.
-Man ska vara analytisk och teoretiskt abstrakt. Men bakom den intellektuella ytan kan akademikern vara både passionerad och aggressiv.
Eftersom det finns så många outtalade regler, som skiljer sig mellan olika institutioner, fakulteter och vetenskapsområden, måste nybörjaren ta sig fram med trial-and-error-metoden. Somliga har lättare för att anpassa sig på grund av sin bakgrund, medan andra aldrig känner sig riktigt hemmastadda. Kommer man från akademikerhem är det naturligtvis lättare att förstå hur man ska göra.
Universitetet är en meritokrati när det gäller forskning och undervisning, men det är bara en sida av sanningen. Det gäller också att hävda sig som
person.
-A och O är att skaffa sig ett gott rykte, menar Billy Ehn avslutningsvis.
–Det är inte bara antalet kvalificerade publikationer som avgör karriären. Personliga relationer har också mycket stor betydelse. Om vi skulle ge nya
akademiker ett råd på vägen så är det, förutom att arbeta hårt och målmedvetet med det som är roligt, att skaffa sig en bra mentor eller bli vän med etablerade kollegor.
PER-OLOF ELIASSON
På bokomslaget konstateras:
”HOMO ACADEMICUS
Utrotningshotad och skygg art, avlägset befryndad med den mer livskraftiga
Homo sapiens (Kursiv på Homo sapiens)
Livnär sig på särtryck och fotnötter, uppträder sällan i flock, trivs bäst
i skyddade lägen.”
