Högskolans grundutbildning är starkt underfinansierad. Så är det inte bara i Sverige utan också i andra europeiska länder. Många företrädare för universitet och högskolor uttalar sig till förmån för en kompletterande finansiering genom studentavgifter. I England beslöt parlamentet i början av året att höja avgiften till maximalt £3000 per år från hittillsvarande £1000. Utbildningsminister Thomas Östros har tagit bestämt avstånd från tanken på generella avgifter i den svenska högskolan men kan tänka sig avgifter för studerande från länder utanför Europa.
När Margret Thatcher införde studentavgifterna i England sattes de till £1000 per år, lika för alla. Närmast en skatt på högre utbildning. Pengarna försvann i statsbudgeten och hittade aldrig ut igen till universitet och högskolor. Den nu beslutade höjningen föregicks av en intensiv debatt där det viktigaste argumentet för höjningen var att högre utbildning tenderar att leda till högre inkomst. I Sverige har vi istället valt att kraftigare beskatta den högre inkomsten oberoende av om den är ett resultat av högre utbildning eller inte. Jag menar att en beskattning av högre utbildning inte gagnar högskolans mål och detta oberoende av om beskattningen har till syfte att minska skadeverkningarna (som i fallet med alkoholskatten) eller om den betraktas som en ren lyxskatt. Högre utbildning är ingen lyx! Samhället som helhet vinner på att medborgarna utbildar sig.
En del debattörer menar att bara det som kostar har ett värde i brukarens ögon och att därför avgifter skulle höja motivationen hos studenterna och få dem att skynda på sina studier. Det kan ligga en del i det argumentet men då skall vi komma ihåg att det redan idag är förbundet med avsevärda kostnader att studera. Att ytterligare något höja kostnaden tror jag därför är ett mycket trubbigt instrument. Även jag tycker dock att det är bekymmersamt att huvuddelen av våra heltidsstuderande uppger sig lägga ner mindre än 30 timmar i veckan på sina studier. Här borde vi diskutera vad som kan göras. Är det t.ex. rimligt att man fortfarande vid fjärde tentamenstillfället kan erhålla överbetyg?
Det kan tyckas naivt men de flesta förespråkare för avgifter med hemvist inom högskolor och universitet tänker sig nog avgifter som beslutas lokalt av lärosätet och som får behållas utan att studentpengen påverkas. Jag tror också att många ser avgifterna som en möjlighet att genom marknadsmekanismen stärka studenternas inflytande och stimulera universitet och högskolor att förbättra kvaliteten. En bättre vara betingar ett högre pris. Ökade inkomster per student ger möjligheter att ytterligare utveckla undervisningen o.s.v. Framgång föder framgång. Man pekar gärna på de bästa amerikanska universiteten som låter också nobelprisbelönade lärare undervisa nybörjargruppen som ju fått betala rejält för sig. Men marknaden har mer än en sida. Alla kan inte konkurera genom att hålla den högsta kvaliteten. En del vinner ekonomisk framgång genom att sälja billigt. Jag menar att vi i Sverige inte är betjänta av epa-högskolor i klass med de 50 sämsta i USA. Och hur undviker vi den sortens stratifiering? Jag har svårt att se framför mig att staten skulle skjuta till extra medel till de högskolor som inte av egen kraft förmår dra till sig tillr�ckligt betalningsvilliga studenter.
Man kan fråga sig om det är möjligt att behålla den svenska högskolan avgiftsfri i ett EU där flera länder infört sådana avgifter? Mitt svar på den frågan är ja. Det är inte bara möjligt utan nödvändigt. Ur högskolans synpunkt erbjuder avgifterna, menar jag, inga fördelar eftersom riksdagen även efter avgifternas införande bestämmer hur stor del av de samlade resurserna som skall användas till högre utbildning. Långt viktigare än betalningsvilliga studenter är de goda studenterna. Väl avvägda krav i kombination med goda studievillkor ger den svenska högskolan och därigenom hela vårt samhälle möjligheten att attrahera Europas bästa studenter.
CHRISTOPH BARGHOLTZ
Ordförande i SULF
