Det här innehållet kommer från vår tidigare hemsida och kan därför se annorlunda ut. Vi ber om överseende med detta.

Debatt

14 december, 2004
Universitetsläraren

Med anledning av Högskoleverkets (HSV) utvärderingar avlandets samtliga utbildningar, däribland social- och kulturantropologi, har vi funnit det angeläget att ventilera några synpunkter och reflektioner. Vi vill påpeka att det naturligtvis är ett legitimt krav att få insyn i utbildningarnas kvalitet. Trots det finns allvarliga problem med HSVs omfattande utvärderingsprojekt, vilket leder till att vi undrar vad syftet egentligen är.

Invändningarna mot utvärderingen handlar inte om iakttagelserna eller slutsatserna som sådana. De var i flera fall relevanta och bedömargruppen pekade på en del problem, som vi i och för sig är medvetna om, men som kanske behöver bli kända för att de skall kunna åtgärdas. Vi säger kanske eftersom vi efter en återföringskonferens vid Högskoleverket inte är säkra på om utvärderingen var allvarligt menad. När självutvärderingen initierades föreställde vi oss att det fanns ett genuint intresse av att belysa existerande problem och komma med konstruktiva förslag för hur brister skall åtgärdas. Av detta blev det emellertid intet. Självvärderingsmaterialet märks inte i rapporten Utvärderingen framstår därför som ett absurt slöseri med vår tid och resurser, som vi istället skulle behövt lägga på annat. Återföringskonferensens slutsats, som formulerades av företrädare för HSV, konstaterade att utvärderingen nu var institutionernas och att det nu är vår uppgift att uppvakta ansvariga vid respektive universitet och högskolor för att få hjälp och resurser att råda bot på förekommande problem.

Utvärderingen är en resurs för oss vid institutionerna påpekades det allt som ofta. Vi undrar. Hur skall vi kunna använda en utvärdering som i och för sig identifierar problem, men som inte beaktar enskilda institutioners villkor, förhållanden och orsaker till varför vi ibland brister i våra åtaganden. Vilken nytta har vi egentligen av att någon påpekar brister, när dessa brister inte sätts in i sitt större orsakssammanhang? HSV brydde sig inte ens om att instruera bedömargruppen om att se närmare på grundläggande faktorer för verksamheten, som hur universiteten fördelar resurser till institutionerna eller hur lärarnas arbetstidsavtal ser ut. Det påpekades även, som det ofta görs numera, att studenternas rättigheter måste tas tillvara. Det är inget fel i det, men hur är det med lärarnas rättigheter? Finns de, eller har vi bara skyldigheter att utföra statsmakternas pålagor oavsett vad det nu kan vara?

Här kan ett allmänt mönster skönjas där institutioner befinner sig i samma situation som kommuner. Staten delegerar mer ansvar och arbetsuppgifter, dvs i vårt fall fler studenter och mer administration, men tilldelar inte mer resurser. Om denna krassa verklighet har vi kunnat läsa flera gånger i Universitetsläraren. Det är i längden en ohållbar ekvation. Därför kan det framstå som att institutionerna har brister som de själv måste ta itu med, samtidigt som utbildningspolitikens företrädare kan svära sig fria från ansvar eftersom problemen finns i verksamheten. Universitetskansler Sigbrit Frankes svar var att om tre år kommer HSV och ser hur vi åtgärdat bristerna.

Detta leder förstås till misstankar om att utvärderingen bara blir ytterligare en del av den ständigt växande högen av, just det, utvärderingar. HSV är ju som bekant inte ensam om att ägna sig åt utvärdering i dessa dagar. I högskoleföreskrifternas anda skall vi utreda kvaliteten. Men om nu inte utvärderingen använder bakgrundsmaterialet, som vi i stort sett tvingades ta fram under fritid, undrar man vad som avses med kvalitetsgranskning. Vi skall dessutom använda utvärderingen som instrument i förhandlingar med lärosätena, dvs de som skriver på arbetstidsavtal som enskilda institutioner inte har råd att tillämpa fullt ut. Det är ju ett synnerligen intrikat sammanhang där alltmer resurser överförs från forskning och utbildning till administration och utvärdering. Istället borde fokus i utvärderingen legat på hur forskning och utbildning skall fås att fungera, hur många studenter och doktorander som skall gå per lärare/handledare och hur många undervisningstimmar som egentligen krävs för att bedriva en kvalitativ utbildning.

Slutsatsen av utvärderingen blir väl att universitetslärare får fortsätta utföra delar av arbetet på fritiden, vilket dessutom, enligt HSV, ibland sker till undermålig kvalitet. Men utvärderingsindustrin står stark och visar ingen tendens till avmattning. Kanske är det dags att utvärdera behovet av utvärderingar? Enligt HSVs utvärdering av sig självt tidigare i år håller utvärderingarna god kvalitet kan vi läsa (HSV, 2004-02-26). Kanske beror det på att tillräckliga resurser tillförts? Men frågan är vad utvärderingarna egentligen tillför kvaliteten i utbildningarna? Vi kan inte se det sambandet. Om utvärderingarna skall ha någon betydelse måste de ha en helt annan inriktning.

JONATHAN FRIEDMAN, professor,
ULF JOHANSSON DAHRE, lektor
Avdelningen för socialantropologi vid Lunds universitet

Universitetsläraren
Universitetsläraren utformas enligt journalistiska principer och följer mediebranschens publicitets- och yrkesetiska regler. Tidningen har en fri och självständig ställning gentemot sin ägare, fackförbundet SULF.
Ämnen i artikeln:
Dela:
Debatt och krönikor

MarieLouise Samuelsson

MarieLouise Samuelsson-kronika

Skicka din debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Senaste numret
Tidningsarkiv