Peder Karlsson, lektor på sociologiska institutionen i Umeå, har i sin doktorsavhandling i våras undersökt doktorandens anpassningsprocess. Doktorander verkar ha svårt att finna sina positioner, man är på väg att bli något, men vet inte riktigt vad. Både de själva och institutionerna har svårigheter att förstå och definiera vad en doktorand är. De är inte forskare, de är inte lärare, men de forskar och undervisar. Det finns inte heller någon tydlig bild av vad en forskare är, varken internt eller ute i samhället.
Det är en kvalitativ studie som syftar till att förstå vad forskning är, utifrån doktoranders situation som är olika beroende på institution.
–Jag hade nytta av att själv vara doktorand och vara tvungen att relatera till min situation.
Blivit synliga
Peder Karlsson menar att forskningspolitiken under 90-talet har utgått från en ”naturvetenskaplig” modell och att det beror på att naturvetenskap så att säga förkroppsligar uppfattningar om vad en forskare är.
Den senaste reformen har bidragit till att doktoranderna blivit synliga och att man uppmärksammat deras problem. Men det finns en tendens att tala om doktorander som en homogen grupp, trots att deras situation är väldigt olika.
–Man har inte baserat besluten på en analys av alla forskningsområden. Besluten bygger på en schablonartad uppfattning om vad doktorandstudier är och tar inte hänsyn till att konsekvenserna blir annorlunda för samhällsvetenskap och humaniora än för naturvetenskap.
Inom naturvetenskapen var det vanligt att avhandlingar tog fyra år också före reformen. Eftersom genomströmningshastigheten skiljde sig markant mellan olika fakulteter ville man från politiskt håll göra något åt detta och samtidigt öka genomströmningen totalt.
–Reformen som gav fyra år med garanterad finansiering uppfattas positivt av doktoranderna. Det är en utbildning och inte ett livstidsprojekt.
Men det har blivit svårare med ekonomisk försörjning framförallt inom samhällsvetenskap och humaniora.
–Inom ämnen där det tar tid för avhandlingsämnet att mogna borde möjligheten finnas att kunna söka mer pengar, i samråd med handledaren, för att få längre tid för forskningen. Speciellt angeläget blir det om det nya förslaget med tre år och förlängd grundutbildning genomförs.
Pressande tid
Tiden som doktorand är pressande. Det är svårt att ha en deadline om fyra år. De flesta beskriver en berg- och dalbana. När det går trögt blir det ett individuellt problem. Men det är inte något personligt, alla går igenom olika perioder. Hur svårt det blir är också knutet till hur doktoranderna betraktas på institutionen.
–Om det finns något officiellt eller halvofficiellt forum för doktorander kan det leda bort från att individualisera problemen, säger Peder Karlsson.
Det finns mer eller mindre tydliga faser under doktorandtiden. Från början trevar man sig fram. Sedan kommer en mellanfas, att vara mitt inne i forskningen utan att kunna se något tydligt resultat av arbetet. Här kommer de tunga perioderna. I slutet har man grepp om ämnet och är säker på att kunna föra det i hamn.
En kritisk gräns är innan personen uppfattar sig som doktorand och definierar sig som en. Då behövs rent handgriplig hjälp, att bli introducerad på arbetsplatsen och att handledaren drar in doktoranden i samarbetet där, fortsätter Peder Karlsson. Att få komma med på konferenser och liknande är också viktigt.
Handledaren är en väsentlig resurs, det är han eller hon som är förankringen inom institutionsmiljön. Inom naturvetenskap är det vanligt med flera handledare och att doktorander arbetar i grupp. Det är inte generellt en fördel med flera handledare , menar han, men positionen som doktorand blir mindre sårbar, eftersom beroendet av en enskild person minskar.
Seminariet är centralt.
–Det är då man verkligen finns som doktorand, säger Peder Karlsson. För det är då man finns i textform och kan visa vad man går för, och får respons. Och det är då det märks om något är kontroversiellt.
Garderar sig
Den kritiska granskningen är en viktig del av forskarsamhället och det är ett förhållningssätt som anammas av doktorander. Doktoranden vill inte öppna sig för kritik utan garderar sig och ser på sitt arbete kritiskt granskande, säger han.
–Eftersom det är omöjligt att komma ifrån kritisk granskning är det desto mer angeläget att också lyfta fram det positiva.
Doktoranden befinner sig i en anpassningsprocess och blir en del av institutionsmiljön. Det handlar både om att lära sig formella kunskaper och informella uppförandekoder. Och att bygga upp det betydelsefulla nätverket, som sedan vidgas under hela utbildningstiden.
–Det blir en form av friktion, man möter motstånd som man anpassar sig till. Man stöter på sådant som är obekant och anpassar sig, både söker sig fram och blir vägledd.
Det finns ofta otydliga krav i institutionsmiljön och den upplevelsen tycks vara starkare för kvinnor. Doktoranden arbetar på samma sätt som de andra, men ändå inte.
–Från institutionshåll är det nödvändigt att komma fram till vad man har för syn på vad en doktorand är. Den diskussionen måste föras kontinuerligt och svaren behöver inte vara lika inom olika fakulteter.
ANNIKA GRANSTEDT
