Många doktorander väljer forskarskola

Högskoleverket har kommit med en mycket positiv rapport om de 16 nationella forskarskolorna. Men SULF:s doktorandsektions inställning är betydligt mer kritisk. Sektionens ordförande Anna Germundsson framhåller att alla forskarutbilding ska vara "jättebra".

År 2001 inrättade regeringen 16 nationella forskarskolor. Regeringen ville med forskarskolorna främja samverkan i forskarutbildningen och allmänt
förbättra utbildningen. Högskoleverket har nu i en rapport gjort en första utvärdering av verksamheterna. Intervjuerna för utvärderingen gjordes hösten 2003.
De nationella forskarskolorna ska omfatta ett samarbete mellan flera olika lärosäten och ge möjlighet för forskarstuderande vid mindre högskolor
att delta. Men det finns många andra forskarskolor, ofta vid enskilda universitet.
Liknande verksamheter har funnits sedan slutet av 1970-talet då Linköpings universitet organiserade forskarutbildningen inom så kallade teman. Men det
var först i mitten av 1990-talet som det kom en markant ökning av antalet forskarskolor.
Hur många doktorander som studerar på forskarskolor går inte att urskilja i statistiken. En anledning är att det inte finns någon entydig definition.
Men Högskoleverket tror att senast vid utgången av år 2007 ska de nationella forskarskolorna ha examinerat 392 doktorer.

Lär känna varandra
En svaghet i utvärderingen är, som rapporten påpekar, att Högskoleverket bara frågat föreståndarna och inte några doktorander.
Högskoleverket är alltså positivt i sin utvärdering av forskarskolorna. Verket menar att forskarskolor är bra för doktoranderna av flera orsaker:
• En anledning är att doktoranderna lär känna varandra. Eftersom varje forskarskola innebär ett samarbete mellan en så kallad värdhögskola och
flera partnerhögskolor får doktoranderna ett nätverk som sträcker sig över flera högskolor och universitet. Det skapar goda möjligheter till samarbete också i framtiden.
• Majoriteten av forskarskolorna har som policy att de forskarstuderande ska anställas som doktorander redan från början. Därför har 74 procent av doktoranderna på de nationella forskarskolorna har anställning som doktorand från första terminen. Doktoranderna på forskarskolor har hög aktivitet och det är få avhopp från utbildningarna. Söktrycket är också högt.
• På forskarskolorna har doktoranderna oftast flera handledare, mer av hälften av skolorna har som policy att utse minst en biträdande handledare.
Utökat handledarskap där handledare och doktorander träffas i större grupper förekommer också.
• Många föreståndare för forskarskolorna framhåller att skolan kunnat utveckla nya kurser, och ha ett större utbud av olika typer av doktorandkurser.

Inte helt positiv
SULF-sektionen Sveriges Doktorandförening är kluven och inte helt positiv i sin inställning.
-Man satsar mycket på att forskarskolorna ska vara jättebra utbildningar. Men vi anser att all forskarutbildning ska var jättebra och att man ska
satsa lika mycket på alla utbildningar. Och det är ju positivt att man bildar nätverk och samarbetar, men det är något som borde finnas vid alla forskarutbildningar, säger Anna Germundsson som är ordförande för Sveriges Doktorandförening.
Hon anser att det är bra att en grupp doktorander får stöd och kritik av varandra.
-Om forskarskolan fungerar optimalt så har man tillgång till bollplank varje dag. Men det finns forskarskolor där man har träffar bara en gång om
året och då är det inte mycket mening med den, säger Anna Germundsson.
En av tankarna bakom de nationella forskarskolorna är att små högskolor ska ingå i samarbetet. Här ser Anna Germundsson en fara.
-Om enstaka doktorander vid väldigt små högskolor ingår i en forskarskola finns de ju inte på samma plats som de andra. De träffar de andra doktoranderna på forskarskolan bara vid kurser och seminarier. Men på deras eget lärosäte saknas den kritiska massan av forskare och de blir ganska isolerade trots att de ingår i ett nätverk. Allt det informella där man
använder sina forskarkollegor som bollplank vid fikabordet och i lunchrum saknas.
Också i systemet med flera handledare ser Anna Germundsson en fara.
-Risken finns att ingen riktigt tar ansvar. Vi inom SULF:s doktorandsektion anser att alla doktorander borde ha en handledare och en biträdande handledare.
Dessutom, påpekar Anna Germundsson, är forskarskolor ofta är en strategisk satsning inom ett trendigt område.
-Det finns risk för att sådana satsningar sker på bekostnad av de små forskningsområdena.
Forskarskolor tenderar också att vara kortsiktiga. De pågår kanske fyra–fem år och då ska doktoranderna delta i de kurser och seminarier som ges.
-Risken finns att forskarskolorna inte är tillräckligt flexibla.
Forskarstuderande är oftast i den fas av livet då de bildar familj. Vad händer om man är föräldraledig och halkar efter? undrar Anna Germundsson.

Elva doktorander
Mattias Persson går på forskarskolan Interactions between Micro-Organisms and Plants (IMOP) vid SLU i Uppsala. IMOP har varit igång drygt ett år och består av elva doktorander och något fler handledare. Mattias Persson själv forskar vid institutionen för växtbiologi och skogsgenetik på sambandet mellan sädesslaget korn och växtpatogena svampar.
IMOP har träffar där doktorander och handledare tillsammans diskuterar sina forskningsprojekt. Man har också gemensamma kurser.
-Alla vi forskarstuderande träffas och diskuterar vad vi håller på med. Förutsättningen är att vi har snarlika projekt. Då kan man få mycket stöd, förslag och idéer. Men har man inte snarlika projekt tar det nog bara en massa tid att lyssna till vad man tycker är ointressanta projekt. Men för oss fungerar det bra, man får många goda idéer, säger Mattias Persson.
Han tror att forskarskolor ger mycket större samhörighet mellan doktorander än vanlig forskarutbildning.
-Har man liknande projekt har man mycket nytta av varandra. Man är många doktorander i samma sits, man kan gå till de andra och få tips om allt från hur en apparat fungerar till hur man får pengar till ett projekt.
Forskarskolan IMOP finns på tre institutioner vid SLU. Sex doktoranders lön finansieras av IMOP, de övriga från respektive institution. Vid en av
institutionerna har doktoranderna anställning redan från början, men vid de två andra börjar de med utbildningsbidrag.
-Det är en skillnad i lön, men det visste jag ju redan när jag sökte utbildningen, säger Mattias Persson som själv har 20 procent doktorandtjänst och 80 procent utbildningsbidrag.
Vid forskarskolan IMOP har varje doktorand minst två handledare och Mattias är nöjd.
-För mig fungerar handledningen jättebra, säger han.
Resursfrågan är som alltid aktuell.
-Jag skulle önska att forskarskolan hade lite pengar att bidra med till verksamheten, åtminstone till att början med. Nu är de olika projekten helt beroende av externa medel, säger Mattias Persson.
Framtiden då, vad tänker Mattias Persson göra när han är klar med forskarutbildningen?
-Efter examen vill jag göra postdoc utomlands, säger han.

PER-OLOF ELIASSON


Kategorier: Arkiv