Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.
Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.
Det här innehållet kommer från vår tidigare hemsida och kan därför se annorlunda ut. Vi ber om överseende med detta.

Krönika

1 december, 2004
Universitetsläraren

Kommer det här på tentan? Hur många gånger har vi inte hört just den frågan ges som ett exempel på studenters förmenta ointresse. Ändå är frågan fullständigt rationell. Den traditionella tentamen är ett exempel på resultatstyrning, nämligen av studenternas arbete. Och resultatstyrning är fint och modernt. Fast det finns hakar. Problemen hänger samman med att styrningen bara fungerar i den utsträckning som resultatet går att fastställa. Eller med andra ord att det enkelt mätbara dominerar styrprocessen och att det inte alla gånger sammanfaller med det önskvärda. Om det således ur studentens synpunkt är rationellt att lära för tentamen gäller det för oss lärare att se till att det är det också i ett vidare perspektiv.

Prestationsrelaterade fakultetsanslag är ett annat exempel på resultatstyrning. Att vid fördelningen av medel avsatta för studiestöd i forskarutbildningen ta hänsyn till tidigare uppnådd examination inom individuella ämnen kan vara klokt om önskan är att maximera antalet doktorsexamina för att nå upp till de av regeringen angiva målen för antalet examina. Att styra fördelningen av övriga fakultetsmedel efter delvis samma kriterium är mer problematiskt. Där det görs gissar jag att man vägletts av insikten att det krävs resurser utöver studiestöd för att utbilda doktorer men risken är att lärarnas egen forskning hamnar i skymundan. I sin inbördes tävlan om fakultetsmedlen drivs institutionerna att avsätta ytterligare resurser till studiestöd för att öka examinationen och därigenom öka eller i varje fall bibehålla sin andel av (de fria) fakultetsmedlen. Resultatet blir att en allt större del av de för både forskning och forskarutbildning avsedda resurserna används för forskarutbildning. Och det i en tid när fakultetsmedlen urholkas allt mer. Att en sådan överföring skett bekräftas av att regeringen beslutat avstå från att ”öronmärka” delar av fakultetsanlagen för studiestöd med motiveringen att betydligt större del av anslaget redan används för detta ändamål. Antalet doktorsexamina per år har fördubblats under de senaste tio åren utan att fakulteternas anslag för forskning och forskarutbildning ökat i motsvarande grad. Följden är minskat utrymme för lärarnas egen forskning.

Examinationen inom forskarutbildningen avses ytterligare öka kraftigt. Regeringen har som sin målsättning angivit en ytterligare fördubbling under seklets första årtionde. Utan adekvat finansiering blir en sådan expansion förödande för kvaliteten i såväl forskning som forskarutbildning. Det krävs kraftigt ökade resurser till fakulteterna redan vid dagens volym inom forskarutbildningen för att i någon mån återställa balansen mellan forskning och forskarutbildning. Samtidigt måste vi se till att inte universitetsinterna mekanismer leder till att processen upprepas och en ny kantring får finansiera nästa fas i expansionen.

Att utbilda doktorer är en av högskolans centrala uppgifter och de flesta inom universitet och högskolor sympatiserar med strävan att ge fler möjlighet till forskarutbildning. I så måtto är antalet examina ändå ett legitimt kriterium för att avgöra prestation. Att ”dra in pengar” får däremot under inga omständigheter tillåtas bli en central uppgift för högskolor och universitet. Ändå är i praktiken omfattningen av externa anslag ett viktigt kriterium vid fördelningen av prestationsrelaterade fakultetsanslag. För det enskilda lärosätet finns ett rent kameralt skäl men i ett vidare perspektiv ser jag inget hållbart argument för att det är på det sättet. Tvärtom! Givet allt annat lika premierar systemet det dyra projektet framför det billiga. Och saken förvärras av att vi allt oftare ser exempel på att man vid värderingen av unga forskares prestationer också väger in konsumtionen av anslag. Jag inser mycket väl att forskning måste få kosta (jag är själv fysiker) men sparsamhet är en dygd, i varje fall när det rör sig om offentliga medel.

Graden av extern finansiering av den akademiska forskningen har vuxit under en följd av år eftersom den ansetts stimulera effektivitet och kvalitet. Kritiker, däremot, har pekat på att utvecklingen hotar forskningens frihet och att landets forskare lägger ner allt mer av sin tid på att skriva och bedöma ansökningar. Vissa har sett utvecklingen som ett led i en allt mer utbredd ”ekonomism”. Jag menar att utvecklingen nu tillåtits gå så långt att det beteende som ur strikt ekonomisk synpunkt är rationellt för den enskilda fakulteten i ett större perspektiv, även rent ekonomiskt, framstår som kontraproduktivt.

CHRISTOPH BARGHOLTZ
Ordförande i SULF

Universitetsläraren
Universitetsläraren utformas enligt journalistiska principer och följer mediebranschens publicitets- och yrkesetiska regler. Tidningen har en fri och självständig ställning gentemot sin ägare, fackförbundet SULF.
Ämnen i artikeln:
Dela:
Debatt och krönikor

Per-Olof Eliasson

Per-Olof Eliasson-kronika

Skicka din debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Senaste numret
Tidningsarkiv
Nummer 2, 2024
Nummer 1, 2024
Nummer 6, 2023
Nummer 5, 2023