Effekterna av otryggheten i anställningen tål att granskas. Fördelarna med kortvariga, tillfälliga arbeten påstås vara många: de sägs öka möjligheterna för unga, för kvinnor och för utlandsfödda att komma in på arbetsmarknaden, de anses vara en förutsättning för förnyelse etc.
Sannolikt är en del av dessa påståenden rena myter. I våras disputerade nationalekonomen Mårten Wallette på avhandlingen Temporary Jobs in Sweden: Incidence, Exit, and On-the Job-Training. Ett av Wallettes resultat är att de tillfälliga anställningarna rent av kan öka segregeringen på arbetsmarknaden. Han iakttar vidare att den privata sektorn inom arbetsmarknaden fungerar bättre än den offentliga sektorn vad gäller övergång till ett fast arbete.
Wallettes undersökning är intressant för alla som arbetar med arbetsmarknadsfrågor, och som bryr sig om hur olika typer av anställningar brukas, och missbrukas. Förhoppningsvis kommer flera liknande studier.
Som framgått av denna tidning vann SULF i juni månad ett viktigt mål i arbetsdomstolen (AD). AD fastslog att lagen om anställningsskydd (LAS) även omfattar de många vikarierna inom universitet och högskolor.
Lunds universitet och statliga arbetsgivarverket hade hävdat motsatsen. Uppenbarligen ansåg de att vikarier inom just högskoleområdet skulle finna sig i en oförmånligare behandling än alla andra på svensk arbetsmarknad.
Det finns ett slentrianmässigt utnyttjande av tidsbegränsade anställningar vid universitet och högskolor. Att arbetsgivarna är dåliga på att planera sitt personalbehov, ja det har rent av utbildningsminister Thomas Östros uttalat i en intervju i denna tidning.
Men regering och riksdag legitimerar tidsbegränsningarna genom de regler som finns i Högskoleförordningen, och som just staten ensidigt kan utfärda. Just denna särreglering var arbetsgivarsidan huvudargument i den nämnda AD-processen. Inom andra delar av svensk arbetsmarknad gäller reglerna i LAS, eventuellt kompletterade med ett kollektivavtal mellan arbetsgivare och fackförening. Detta förhållande är givetvis en förklaring till de resultat Mårten Wallette redovisar i sin avhandling. Och staten som arbetsgivare har möjlighet att ensidigt genom Högskoleförordningen göra tidsbegränsade anställningar tillåtna.
Regeringen, liksom riksdagen, skapar genom dessa vidsträckta möjligheter att tidsbegränsa anställningar inom högskolan förutsättningarna för de feodala förhållanden som råder på sina ställen. Därmed lägger de grunden för de brister som finns i form av en rimlig personalplanering.
SULF anser att möjligheterna att tidsbegränsa anställningar inom högskolan i likhet med övriga arbetsmarknaden ska regleras i form av kollektivavtal. På så sätt skulle det bli möjligt att finna lösningar som är ändamålsenliga för högskolesektorns behov. Lösningen ger också bättre förutsättningar att ingripa mot missbruk av visstidsanställningar. Ingen på arbetsgivarsidan verkar nämligen ta ansvar för hur reglerna i Högskoleförordningen används, och de rättsliga möjligheterna för SULF att angripa tillämpningen är begränsade.
SULF anser vidare att det ska finnas klara regler för hur långvariga de tidsbegränsade anställningarna får vara. Klara och kända regler behövs för att stävja rättslöshet och favoritsystem.
I bl.a. USA finns universitet som av kvalitetsskäl bestämt sig för att man ska ha en minsta andel lärare med tenure, dvs. fast anställning. Och denna procentsats ligger avsevärt högre än vad svenska lärosäten når upp till. -Vem blir först i Sverige med ett så tydligt ställningstagande i fråga om personalpolitik och kvalitet i forskning och utbildning?
GÖRAN BLOMQVIST
Förbundsdirektör SULF
