Bo Helsing är bekymrad över grundforskningen situation i Sverige och specifikt på Chalmers. Han redogör i sin artikel för allvarliga problem inom svensk forskning och tar upp viktiga frågor hur den finansieras. Jag delar Bo Helsings bekymmer. Vi behöver ökade resurser för grundforskning och även för behovsstyrd forskning (en uppdelning som jag för övrigt inom många områden finner obsolet). Jag håller helt med om att man inte kan planera fram vetenskapliga genombrott. De kan komma där man minst anar. Det vi kan göra är att skapa förutsättningar och en bra miljö för forskning.
Svenska universitet och högskolors (UoH) stora bekymmer när det gäller forskning, oavsett om det rör sig om grundforskning eller behovsstyrd forskning, är den ringa andelen av egna forskningsresurser. Vid Chalmers står fakultetsmedlen för knappt 30% av de totala forskningsmedlen. Det är te x idag inte möjlighet att finansiera den nödvändiga infrastrukturen med våra basanslag, en professor förväntas t ex idag själv dra in en icke föraktlig del av sin egen lön via sina forskningsanslag och fakultetsmedlen måste användas för att komplettera finansieringen av forskningsprojekt som endast är delfinansierade (t ex VR och EU projekt). Vi är många som ständigt påpekar detta problem men än har vi inte sett någon förbättring.
Chalmers genomgår fn en större förändring med avsikt att skapa en organisation som bl a är bättre anpassad till en ny utbildningsstruktur, som är plattare och därmed stärker forskargruppens ställning, som ökar möjligheterna till en god rekrytering till högskolan och ökar möjligheten till samverkan med omvärlden och som leder till bättre ekonomisk styrka. Den pågående förändringen innebär att forskningen vid Chalmers imorgon inte ser ut exakt som idag. Det är min och styrelsens ambition att stärka forskningen och förbättra villkoren för forskarna. Forskningen som bedrivs måste dock gå hop ekonomiskt. En forskargrupp som med högskolans ”normala” (knappa) resurstilldelning och externa resurser inte själv klarar att finansiera verksamheten måste då ha ett tydligt uttalat extra stöd från endera högskolan centralt eller från den egna institutionen. Detta kräver en solidaritet från andra forskargrupper som då får en än mindre bit av vår ynka fakultetskaka. Det är uppenbart att om inte våra egna forskningsresurser ökas måste vi på sikt bli färre som har en fast anställning om vi skall skapa en bra och internationellt jämförbar situation. Kostymen är för stor i förhållande till tillgängliga basresurser. Skall vi klara vägen tillbaks till toppen är dock inte en minskning det recept som jag tror ger verkan.
Varken jag eller Chalmers styrelse har några ambitioner till att driva Chalmers i en riktning som enbart gör oss till näringslivets forskningsavdelning. Grundforskning har varit och kommer att vara en synnerligen viktig del för Chalmers möjlighet att fortsätta vara en framgångsrik tekniskhögskola. Jag är dock stolt över att Chalmers har haft en tydlig och klar inriktning mot ett konstruktivt samarbete med landets näringsliv. Det vore t ex konstigt om Chalmers inte hade ett stort fokus på t ex fordonsrelaterad forskning med tanke på den övrigt mycket stora kompetens som finns i västra Sverige inom detta område. Jag kan ge många exempel där samverkan lett till vinn-vinn situationer för både högskolans grundläggande forskning och näringslivet. Katalysforskningen vid Chalmers är ett sådant exempel. Det finns också många exempel på universitet i USA som uppnått excellens och samtidigt har en stark samverkan med näringslivet. MIT har t ex en mycket större samverkan med näringslivet än något svenskt universitet men ingen kan nog hävda att deras grundläggande forskning har skadats av detta.
Jag delar också Bo Helsings oro för att alla externa finansiärer idag går i samma riktning. Efter att tidigare ha suttit i NFRs styrelse samt varit huvudsekreterare för TFR så tror jag mig ha en viss insikt i forskningsfinansiering. Ett grundforskningsråds huvuduppgift är att välja ut de bästa forskningsansökningarna i en tydlig bottom-up procedur och med en rigorös forskarstyrd utvärderingsprocess. I den nu rådande koncentrationsivern är det viktigt att det finns en balans mellan större sammanhållna forskningsanslag och individuellt projektstöd. Detta är en kärnfråga. VRs uppgift, anser jag, är att framförallt värna de enskilda forskarna, strategiska övervägandena bör därför komma först i andra hand. En viktig principiell fråga är vem som är bäst skickad att identifiera de bästa forskningsmiljöerna och de enskilda forskarna. Jag delar Bo Helsings åsikt att UoH måste ges ett större förtroende och därmed också adekvata resurser för detta.
JAN-ERIC SUNDGREN
Rektor för Chalmers
