Nu skall organisationen slimmas, Chalmers styrelse trycker på. Nu får det vara slut på onyttig grundforskning. Lite tillspetsat, men sådan känns tonen nu då Chalmers är under omstrukturering. Vilka tankar döljer sig bakom denna omorganisation. Framför allt oroar mig förutsättningarna för grundforskningens utveckling. Jag saxar ur ett debattinlägg i tidskriften Universitetsläraren [1] ”Näringslivets och den ekonomiska tillväxtens behov skall styra forskningsanslag. Även de pengar som i dag går till grundforskningen skall styras, riktas och kontrolleras. Det anser nu bland annat LO, Svenskt näringsliv, Civilingenjörsförbundet, KK-stiftelsen och Stiftelsen för strategisk forskning och Ingenjörsvetenskapsakademin i skön förening”. Chalmers rektor säger i en intervju i tidskriften Chalmers magasin [2]. ”Man kan inte komma till Chalmers och forska på vad man vill och strunta i det ekonomiska ansvaret ”, vidare ”Ingen ska idag starta en verksamhet utan att ha den finansierad”, säger han. Uppenbart är att all verksamhet måste finansieras, en forskare måste ha lön och viss utrustning etc, men frågan är hur finansieringen skall ske? Efter vilka grundprinciper? Skall den enskilde forskaren som bedriver grundforskning bära det ekonomiska ansvaret för sin egen forskning? Är det över huvud taget möjligt ?
Enligt mitt tycke ger rektor uttryck för en anpassning till ovan nämnda sköna förenings (LO, Svenskt näringsliv, etc.) tongångar och Vetenskapsrådets (VR:s) finansieringsmodell som allvarligt skadar grundforskningen. Man kan ana påtryckningar från näringslivet i Chalmers stiftelses styrelse. Det vi sett hända under en tio års period är att svensk forskningspolitik i allt större utsträckning stimulerar den tillämpade forskningen och samtidigt stryper finansieringen av differentierad grundforskning. Det tycks som om rektor, istället för att stämma in i den växande kritiken mot VR:s finansieringssystem, stämmer i bäcken.
Avsikten med den akademiska grundforskningen inom universitetsvärlden är att förändra kunskapsmassan, tillföra nya idéer och bryta igenom gamla föreställningar och fördomar. Nya banbrytande idéer som bidragit till t.ex. den tekniska utvecklingen har aldrig kunnat förutsägas. Således är det befängt att tro att man kan underlätta utvecklingen av fundamentalt nya idéer genom speciella satsningar. Detta sätt att tänka har möjligen sitt berättigande beträffande den tillämpade forskningen med en någorlunda tydligt hägrande produkt.
Dagens fördelning av statens pengar avsedda för grundforskning är osund. Den svällande kadern av funktionärer på Vetenskapsrådet (VR) knåpar varje år ihop nya rubriker som kastas ut till de hungriga forskarna som hysteriskt vrider och vänder på sina formuleringar i ansökningarna för att det man vill och kan göra skall låta gångbart. Naturligtvis kan inte VR, lika lite som någon annan, veta inom vilket område nya idéer kommer att uppenbara sig i framtiden.
Det är tydligt att näringslivets principer för hur man bedriver en verksamhet har tagit över, man satsar på områden som idag verkar kunna ge en profitabel produkt inom en snar framtid. Och hur bedömer man vad som är gångbart, jo via de forskargrupper som är mest produktiva idag, bl.a. tack vare god finansiering. Resultatet blir rundgång i systemet och mindre grupper förtvinar. Bredden förloras, man plöjer i de gamla fårorna ,och därmed minskar potentialen för uppkomsten av oförutsägbara idéer.
Vi är många inom den akademiska världen som vänder oss mot dagens system för fördelning av medel till grundforskningen. Sju ledamöter ur VR: s ämnesråd för humaniora och samhällskunskap har i en insändare [1] framfört allvarlig kritik mot VR:s principer för tilldelning av medel till grundforskning. Jag är övertygad om att vi är många inom området teknik och naturvetenskap som skriver under på deras kritik. I artikeln nämns den revolutionerande idéutveckling som har ägt rum inom teknik och naturvetenskap som t. ex givit upphov till explosionsmotorn (vad man nu än tycker om bilar), datateknologin och kvantmekaniken. Det typiska är att dessa idéer inte drivits fram p.g.a. finansiella satsningar eftersom man omöjligt kunde förutsäga vad som komma skulle. Uppenbart är att den bästa garantin för att verkligen värna om kunskapsbildningen är att hålla en så stor bredd som möjligt.
De lärosäten, universitet och högskolor, som samhället beslutat sig för att ha måste ges ett större förtroende. De knappt två miljarder som utgår från VR för stöd till grundforskning bör enligt någon modell fördelas på lärosäten och sedan får den lokala organisationen ansvara för att en rimlig bredd på grundforskningen upprätthålls med utgångspunkt från de lokala förutsättningarna.
Avslutningsvis önskar jag att rektor tar strid för grundforskningens överlevnad, både lokalt inom Chalmers styrelse och nationellt gentemot framförallt VR. Låt inte Chalmers utvecklas till näringslivets forskningsavdelning.
[1] Universitetsläraren sid 11-12, nr 9, 2004
[2] Intervju med Chalmers rektor Jan-Eric Sundgren, Chalmers magasin, sid 4-6, nr 2 , 2004
Göteborg 040620
BO HELLSING
Professor i Fysik
Göteborgs Universitet
