Upp flyga orden, tanken stilla står./Ord utan tanke aldrig himlen når.(Hamlet, C.A. Hagberg övers.)
Så tänkte jag inleda en krönika om Bolognaprocessen men det skulle vara felvisande. Det finns en klar tanke bakom processen och en konsekvens i genomförandet och orden har aldrig varit adresserade till himlen utan till finansdepartement och koncernledningar. Ändå ligger det en fara i att den politiska retoriken på högsta nivå vid implementeringen får legitimera kontraproduktiva förändringar.
Bolognaprocessen är rent politiskt motiverad. Här är det inte fråga om att värna och utveckla europeisk högre utbildning i sig utan målet är att skapa en europeisk identitet med hjälp av den högre utbildningen och att göra denna europeiska identitet synlig från världens alla hörn. Jag kan acceptera i varje fall den första delen av det målet och det är förhållandevis lätt att ställa sig bakom strävandena att underlätta för såväl studenter som lärare att tillbringa kortare eller längre tid vid andra lärosäten i Europa. Det gynnar den intellektuella utvecklingen, såväl den individuella som den institutionella, att konfronteras med nya tankemönster och föreställningar, att lära sig att också det främmande är möjligt. Desto mer destruktiv framstår därför utvecklingen mot en utarmning av den akademiska mångfalden. Den harmonisering av och strävan efter transparens hos deltagarländernas utbildningssystem som det talades om i Bologna hotar att förbytas i ett simpelt karbonkopierande av det administrativt enkla, i en strävan efter lika stora rektanglar på organisatoriska scheman utan motsvarighet i verkliga utbildningsbehov. Vore det inte bättre att inrikta sig på ett ge Europas studenter likvärdiga möjligheter att ta del av ett mångskiftande utbud än att alla skall erbjudas samma lagomutbildning. Jag begriper inte vad som kommer att ha vunnits om en magister blir master och den svenska forskarutbildningen förbytts i en treårig doktorsutbildning . Men jag begriper vad vi kan förlora.
Det studiesociala systemet är långt utvecklat i Sverige. Jag minns vilken seger som vanns när studiemedlen frikopplades från föräldrarnas eller makens inkomst och förmögenhet. Det var för knappt 40 år sedan och nu försöker vi anpassa oss efter utbildningssystem byggda på lagstadgat föräldraansvar till långt efter myndighetsåldern.
Det är bra att öka samarbetet med målet att utveckla högre utbildning och forskning i Europa, bra att utveckla gemensamma utbildningsprogram, bra att studiemedlen kan tas med utomlands och att tillgodoräknandet av studier vid andra lärosäten underlättas. Bra vore också att harmonisera läsåret. Men det ligger ett slags svindleri i att låtsas öka jämförbarheten genom att införa gemensamma beteckningar. Transparens förbyts i dimridåer. Det mest flagranta exemplet är det aviserade införandet av ECTS betyg. De skall införas, fast ändå inte. Låt mig förklara.
På ECTS-systemets hemsida (under Sokratesprogrammet) förklaras att betygssystemet rangordnar de godkända studenterna statistiskt så att de bästa 10% ges betyget A, de därpå följande 25% B o.s.v. till E. Detta betygssystem skall införas i Sverige, men, säger Thomas Östros, i Sverige skall betygen vara strikt målrelaterade. Jag håller med Östros om att betyg skall vara målrelaterade. Att bedöma studenternas kunskaper och förmåga det hör till vår uppgift bl.a. som ett led i den fortgående utvecklingen av undervisningen. Att rangordna människor däremot det får arbetsgivarna göra själva om det intresserar dem. (Som ett kuriosum kan jag berätta att jag på min jakt efter den officiella beskrivningen av ECTS först hamnade på hemsidan för "European Calcified Tissue Society” något närmast freudianskt.)
I ECTS-systemet är gränsen för godkänt (E) målrelaterad. I den mån undervisningen leder till bättre resultat kan andelen av studenterna med betyg A-E således öka men däremot påverkas inte fördelningen på de olika betygen. Betygen utsäger därför bara lite om kunskaper och färdigheter utan är istället inriktat mot en rangordning av prestation. Och i detta system skall svenska studenter ”smugglas in” efter en bedömning på helt andra grunder. Det tycker jag är ohederligt, hur man än ser det, och dumt.
CHRISTOPH BARGHOLTZ
Ordförande i SULF
