Med stigande oro kan jag konstatera att flera lektorstjänster iomvårdnad/ vårdvetenskap tillsätts av personer med annan ämnestillhörighet än omvårdnad/vårdvetenskap i sin doktorsexamen.
Detta kommer inte att gynna ämnet eftersom det krävs baskunskaper för att bedriva undervisning och forskning som gagnar det vårdvetenskapliga ämnet. Vänder man på detta perspektiv måste man fråga sig om personer som har disputerat i omvårdnad/vårdvetenskap kommer att få lektorat i andra ämnen som exempelvis psykologi, pedagogik, teologi, medicin?
Att mötas i tvärvetenskapliga projekt utifrån olika ämnesperspektiv kan leda till nya intressanta infallsvinklar och projektidéer, men då krävs det att den enskilde forskaren är väl förankrad och hemmastadd i sitt eget ämne. Det krävs kunskaper i ämnets teoretiska karaktär och teorikärna.
De personer som tillsätts utan adekvat ämnesbehörighet har många gånger en inriktning på sin forskning som har med hälso- och sjukvård att göra, men det räcker enligt min mening inte för att vidareutveckla det vårdvetenskapliga ämnet. Inte heller för fördjupad undervisning i ämnet.
Professorskollegiet i Norden och institutionschefer på vårdinstitutioner i Norden har ansvar för att denna utveckling bryts.
Alla som siktar på att söka tjänst som lektorer i omvårdnad/vårdvetenskap bör se till att läsa doktorandkurser i ämnet samt även få omvårdnad eller vårdvetenskap inskrivna i sitt examensbevis även om man disputerar i ett annat ämne.
Givetvis har denna utveckling med synen på ämnet att göra. Om man inte tycker det är viktigt att bygga upp ämnets egen teorikärna kanske det finns anledning att avbryta akademiseringen av de så kallade medellånga utbildningarna och återgå till en ren yrkesutbildning.
ARNE REHNSFELDT
Universitetslektor i vårdvetenskap,
Hälsouniversitetet, Linköpings universitet
