Huvudskyddsombuden utdelar hård kritik för en arbetsmiljö som präglas av stress och oro. De refererar till flera fall av utmattningsdepressioner och till flera fall av misstänkt kränkande särbehandling. Vid några enheter är konflikterna mellan ledning och personal så allvarliga att arbetsmiljöarbetet upphört att fungera.
–Det känns tragiskt att behöva anmäla högskolan till Arbetsmiljöinspektionen. Vi har alltid velat vara konstruktiva, men kommunikationen med ledningen fungerar inte. Anmälan är ett sista försök att få dem att förstå vår syn på situationen, säger huvudskyddsombudet vid Mitthögskolan i Härnösand, Janet Harling.
Huvudskyddsombuden skriver att den nuvarande ledningen inte ensam kan hållas ansvarig för att situationen blivit så allvarlig, men att det är den nuvarande rektorns ansvar att förändra situationen.
Förändringar och omorganisationer har präglat Mitthögskolan under senare år – och nya omvälvningar står för dörren. Just nu håller teknikutbildningen i Örnsköldsvik på att läggas ned och vid årsskiftet ska Mitthögskolan få universitetsstatus.
Låg prioritet
–Arbetsmiljöfrågorna har alltid haft låg prioritet inom Mitthögskolan. Det låter absurt, men de olika ledningarna har inte brytt sig om att försöka skapa en positiv utveckling, säger Lars-Åke Mikaelsson, huvudskyddsombud vid Mitthögskolan i Östersund sedan 1993.
–Vi förstår inte vad ledningen tycker att de vinner på att låta situationen förbli så här dålig. Det blir bara kostnader när arbetsklimatet försämras och många blir sjukskrivna. Verksamheten blir lidande, säger Janet Harling.
Representanter från Arbetsmiljöinspektionen skulle enligt planerna komma till Mitthögskolan 11 juni för att träffa miljökommittén och högskoleledningen (det vill säga efter denna tidnings pressläggning).
–Ledningen bagatelliserar problemen och hävdar de enbart beror på personaluppsägningar i samband med den senaste omorganisationen. Men det stämmer inte, stora problem finns dokumenterade sedan många år, säger Lars-Åke Mikaelsson.
De fyra ombuden menar att högskolan är toppstyrd och att vissa enheter har enväldiga chefer som befinner sig långt från den dagliga verksamheten.
Arbetsgivarens attityd har lett till att det blir allt svårare att rekrytera fack- och skyddsombud, berättar huvudskyddsombuden:
–Finns inga ombud faller skyddet för de anställda. Vissa drabbade enheter har inte något skyddsombud, säger Janet Harling.
–Det är möjligt att det finns liknande problem på många högskolor. Att det kommit upp till ytan här tror jag beror på att Mitthögskolan finns på fyra orter och det gör att vi också är fyra huvudskyddsombud. Vi har agerat tillsammans, stöttat varandra och därför har vi orkat driva frågan.
–Det som sker på Mitthögskolan sker även på många andra arbetsplatser inom den statliga sektorn – men på Mitthögskolan är mönstret mycket tydligare och arbetsförhållandena hårdare, säger Mari Willart, ombudsman vid SULF och förbundets kontaktperson för Mitthögskolan.
Hon berättar att enligt Arbetsmiljölagen ska arbetsmiljön anpassas till individen. Mitthögskolans attityd är den motsatta och insikten att arbetsförhållandena kanske bör ändras finns inte. Det är hela tiden individen som ska anpassa sig. I en sådan miljö förbrukas människor.
Mari Willart konstaterar att ledningen för högskolan har gjort ett antal utredningar om förhållandena på arbetsplatsen – men utan att åtgärda det som framkommer och utan ordentlig uppföljning:
–Det är en slags passiv verksamhet. Man tar fram pappersprodukter som sätts in i pärmar, men man åtgärdar inte de egentliga problemen. För arbetsmiljöfrågor finns ofta inga engångslösningar, man måste fortsätta med åtgärder tills problemen är lösta.
–Människor som arbetar i en pressande miljö under lång tid blir stressade och på sikt utbrända eller drabbas av andra stressrelaterade sjukdomar. På mindre högskoleorter är man dessutom extra utsatt – om man inte trivs på sin arbetsplats finns inte så många andra möjligheter. Många gör därför allt för att stanna kvar trots att de mår dåligt eller känner sig illa behandlade, vilket varken är till fördel för individen eller för verksamheten.
Mari Willart menar att prefektstyret på högskolan utgör en del av problemet. Demokratiska processer har förvandlats till auktoritativa beslut och ett bra samarbete med facket har förbytts till kamp.
–Ett ärligt samarbete, god vilja och positiv människosyn skulle föra oss mycket längre. Den nya rektorn måste nu bevisa att han förstår situationen och att han med handling verkligen tänker göra något åt den, menar Mari Willart.
Systematiska översyner
–Jag delar inte huvudskyddsombudens syn på Mitthögskolans arbetsmiljö. Vi har återkommande och systematiska arbetsmiljööversyner, både centralt och institutionellt. Men om Arbetsmiljöinspektionen anser att vi bör förbättra vissa åtgärder välkomnar jag det varmt. Kan vi kvalitetssäkra våra översyner bättre är det bara positivt, säger Mitthögskolans rektor Thomas Lindstein.
60 personer har sagts upp
Tidigare låg tyngdpunkten i Mitthögskolans utbildningsutbud på teknik och naturvetenskap. På senare tid har intresset minskat för dessa områden och det har lett till att 60 personer sagts upp.
–Det har varit en helt nödvändig förändring, styrd av studenternas val. Men självklart är det smärtsamt, en påfrestning för hela lärosätet.
–Vi har redan beslutat att genomföra några stora stressprojekt under hösten, med systematisk kartläggning och speciella satsningar. Stressen har uppkommit på grund av avskedandena men också på grund av alla de omställningar som svenska högskolor och universitet utsatts för, med ökade studentvolymer utan fullt ekonomiskt tillskott.
Hur känns det när din högskola beskrivs i termer av oro, utmattning, toppstyrning, prefektstyrning och hård personalpolitik?
–Vad gäller prefektstyrningen så stämmer det. I en tidigare omorganisation avskaffades institutionsstyrelserna. Jag avser att återinföra det kollegiala, mer demokratiska, beslutsfattandet, svarar Thomas Lindstein.
Orättmätig kritik
–Den övriga kritiken i anmälan till Arbetsmiljöinspektionen gör mig bedrövad och i stort anser jag att den är orättmätig.
Han håller inte med om att kommunikationen med huvudskyddsombuden inte fungerar. ”De träffar förvaltningschefen regelbundet.” Han menar att de har samma mål och att han inte vill se ombuden som en motpart.
Varför har det då gått så långt som till en anmälan?
–Vi delar inte synen på problemlösningsmetodiken.
Hur kommenterar du att flera personer hävdar att det blir allt svårare att rekrytera fackliga ombud och skyddsombud?
–Det blir jag mycket förvånad att höra.
ANKI GUNDHÄLL WOOD
