I början av maj var SULF värd för den årliga sammandragningen av nordiska fackföreningar för universitetslärare. Under dessa konferenser ges bra möjligheter att utbyta erfarenheter om vad som sker inom högre utbildning och forskning. Även om det finns klara likheter i skeendet är olikheterna påtagliga.
Under den nordiska konferensen redovisades uppgifter om en rad kvantitativa och kvalitativa förhållanden. Med ledning härav finns möjlighet att jämföra den politik som förs inom de olika nordiska staterna. Den allra tydligaste skillnaden är att Sveriges universitet och högskolor under de senaste tio åren har tappat starkt i möjligheterna att bedriva fri forskning. Och denna negativa utveckling fortsätter.
Vår utbildningsminister brukar framhålla den kraftiga expansionen av grundutbildningen som ett gott exempel på den förda svenska politiken. Den starka utbyggnaden har genomförts utan hänsyn till grundutbildningens anknytning till forskningen. Utbildningsuppdraget har vuxit på bekostnad av forskningen; lärosätena har blivit utbildningsfabriker. Det i jämförelse med andra länder långa läsåret i Sverige befäster ytterligare detta förhållande.
Politikerna har velat att utbildningen – både grund- och forskarutbildning – skulle växa. Däremot har de ägnat förvånansvärt lite omsorg åt forskningens förutsättningar. Från 1994 har den svenska regeringen dragit ned de offentliga resurserna för universitetsforskning. Värdet av de tillskott som har kommit från de s.k. forskningsstiftelserna motsvaras därför av en urholkning av basanslagen till lärosätena.
Försämringen av villkoren för universitetsforskningen i Sverige blir mycket tydlig när man jämför med våra grannländer. Det är numera väl känt att särskilt Finland har satsat målmedvetet. Satsningarna har varit både ekonomiska och organisatoriska. Där har det politiska systemet utvecklat dialogen med forskarna. Där har robusta och uthålliga forskningsstrukturer byggts upp.
I Sverige däremot har utvecklingen de senaste tio åren varit inriktad på de kvantitativa målen i grund- och forskarutbildningen. Frågan om forskningens villkor, och vad som behöver göras för att forskningen ska kunna fungera, har landets politiker valt att förbise. Lärosätenas ”egna” basresurser i form av s.k. fakultetsanslag fortsätter att krympa, vilket i praktiken gör det omöjligt för dem att genomföra sina egna forskningspolitiska ambitioner.
Från SULF:s sida kommer vi att fortsätta att påtala bristerna i den förda politiken. Risken är uppenbar att svenska universitet framöver får stigande svårigheter att hävda sig i en hårdnande internationell konkurrens om forskningsmedel. Forsknings- och utbildningspolitikens främsta uppgift är att tillse att universitet och högskolor är vid god hälsa.
Det finns förespråkare för att skilja forskningen från utbildningen. På så sätt skulle forskningen få möjligheter att utvecklas utan undervisningens kvävande tryck, menar man. Det mesta talar dock för att en sådan utveckling i ett litet land som Sverige skulle få ödesdigra konsekvenser för forskning och utveckling. Istället måste SULF:s förslag om en s.k. lärarpeng förverkligas, liksom en koppling mellan statmakternas mål för forskarutbildningen och resurserna. Fortfarande är det ju så att universiteten erbjuder unika möjligheter för verksamma forskare att möta unga begåvningar, människor som har annorlunda idéer och infallsvinklar. Det nära sambandet mellan undervisning och forskning fungerar som ett föryngringsbad för båda. Enligt all erfarenhet är sambandet ett av de allra säkraste sätten att motverka ensidighet och förstelning.
GÖRAN BLOMQVIST
