Inge Jonsson och Sven-Johan Spånberg berättar i 4/2004 respektive 7/2004 av Universitetsläraren om hur deras arbete som sakkunniga krävt månader av idogt granskande och att de arvoden de erhållit inte alls motsvarat det arbete de lagt ner. Dagens tjänstetillsättningssystem skulle enligt detta sätt att argumentera därför vara ohållbart. Min egen erfarenhet från att vara såväl tjänstesökande och sakkunnig som ledamot av rekryterings och befordringsnämnder leder mig emellertid till en annan slutsats.
Enligt min mening torde de flesta sakkunniga väga av sin arbetsinsats efter det erbjudna arvodet och därför avsätta betydligt kortare tid än både Jonsson
och Spånberg. Jag tror heller inte att någon begär att man skall ägna flera månaders arbete åt granskningen. Storleken på arvodena reflekterar tvärtom ganska väl den förväntade arbetsinsatsen.
Man skulle visserligen kunna hävda att den granskning som arvodet svarar emot är alltför liten och att ett gott arbete kräver längre tid. Man skulle därför
behöva höja arvodena för att genom detta kunna hoppas på att fler sakkunniga tar sina uppdrag på lika stort allvar som Jonsson och Spånberg. Detta är emellertid inte realistiskt. Delvis är det en ekonomisk fråga; de granskningstider som föreslås kan översättas till kostnader om hundratusentals kronor. Men framförallt handlar det om att denna tid normalt inte finns att köpa ens för pengar. De flesta som kan komma ifråga som sakkunniga har ett ordinarie forsknings- och undervisningsarbete att bedriva och ingen möjlighet
att avsätta flera månader som granskare. Jonsson och Spånberg, båda emeritus, kan inte sägas utgöra regel.
Slutligen kan man nog ändå konstatera att tjänstetillsättningarna vid våra universitet fungerar rätt väl. Antalet överklaganden är inte orimligt stort och våra sakkunniga gör i allmänhet ett gott arbete till en rimlig kostnad. Om än med begränsad tid till förfogande.
Ulf Danielsson
Professor i teoretisk fysik
Uppsala universitet