–De flesta trodde att det handlade om att garantera skyddet av regnskogar och liknande, säger Carl-Gustaf Thornström, docent vid Centrum för Biologisk Mångfald vid Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU.
I själva verket är konventionen ett juridiskt grundat avtal som bland annat innebär en sorts ”nationalisering av globala biologiska allmänningar”. Konventionen slår främst fast att varje land äger sina genetiska resurser.
Den är också ett skydd av traditionell kunskap som ursprungs- och lokalbefolkningen har, en sorts immaterialrätt.
–De flesta forskare i Sverige har ingen kunskap om detta eller tror att de inte berörs, säger Carl-Gustaf Thornström.
Ett vanligt påstående han möter från forskare när han diskuterar konventionen om biologisk mångfald är att ”det där berör inte mig. Jag sysslar ju med grundforskning”.
–Konventionen innebär rött ljus även för grundforskningen, säger Carl-Gustaf Thornström.
150 länder
Konventionens regler trädde i kraft 1993 och har därefter förstärkts av nya internationella avtal som TRIPS ( Trade Related Intellectuell Property Rights ) som undertecknades i Marrakesh 1994.
Många länder, främst i tredje världen, har nu skapat en omfattande nationell lagstiftning till skydd för landets intellektuella och genetiska resurser. En botaniker från Sverige som till exempel åker till Indien och samlar växter och sedan försöker föra ut dem utan myndigheternas medgivande kan råka illa ut, till och med hamna i fängelse.
I dag står cirka 150 länder bakom de internationella avtalen om biologisk mångfald och handelsrelaterad immaterialrätt. Avtalen innebär att det nu finns juridiskt bindande globala regler för att förflytta biologiskt material och tillhörande information över nationsgränserna.
–Självklart påverkar detta den fria forskningen, säger han.
Länderna har rätt att ställa villkor på forskare som vill komma in i landet och forska och sedan ha del i vinsten. Ett nytt begrepp har skapats för detta fenomen – propriarity science – vilket kan översättas med tillträdesbaserad vetenskap.
Talande exempel
Carl-Gustaf Thornström har några intressanta och talande exempel på vad detta kan innebära i praktiken:
Forskare från ett stort engelskt läkemedelsföretag fick tag i kunskap som fanns hos san-folket i Kalahariöknen. Det gällde en kaktus vars saft san-folket tog för att döva hungerkänslor vid svältperioder. Saften ingick sedan som substans i ett bantningsmedel som det engelska företaget lanserade internationellt. Företaget stämdes och san-folket fick rätt till royalties.
Ett annat exempel är den förvärvade kunskap en shaman kan ha om hur man nyttjar en medicinalväxt i en tropisk regnskog. Kunskapen skyddas bland annat av mångsfaldskonventionens artikel 8j och får kanske aldrig bli fri eftersom det skulle hota den sociala basen för shamanen. Han kanske inte kan fortsätta som shaman. I vilket fall som helst skulle han ha rätt till vinstdelning om växten exploaterades kommersiellt.
Undviker kunskap
Carl-Gustaf Thornström har i drygt 10 år arbetat internationellt med proprietary science-frågor, bland annat genom organ knutna till Världsbanken och FN, och då allt mer erfarit och förvånats över hur forskarsamhället och dess finansiärer undviker att skaffa sig kunskap om de internationella avtal och regelverk som numera finns kring proprietary science.
–I Sverige är det minst sju departementsområden som berörs och 30-50 akademiska discipliner inom den offentliga forskningen.
Regeringen har genom Miljödepartementet tillsatt ett råd, Vetenskapliga rådet för biologisk mångfald, som ska följa de internationella rättighetsfrågorna kring insamlandet av biologiskt forskningsmaterial och traditionell kunskap i andra länder. Rådet ska också verka för att öka kunskaperna på området.
För att få ett hum om kunskapsläget skickade rådet förra året ut en enkät till samtliga svenska universitet och högskolor. I enkäten frågade rådet bland annat om personal utbildats i frågor som rör tillträde till genetiska resurser och traditionell kunskap.
Av 39 lärosäten svarade endast 17. Hälften av de som svarade sa att de inte berördes av frågorna.
–Det visar hur stort behovet av utbildning är, säger Carl-Gustaf Thornström.
Kan hämmas
Han har själv föreslagit en kurs vid SLU. Den ska enligt förslaget vara obligatorisk för alla studenter, lärare och forskare på SLU.
Några högskolor har redan kurser i proprietary science. Malmö Högskola har ett utbildningsprogram och vid Chalmers tekniska Högskola/ Göteborgs universitet finns ett centrum för immaterialrättsstudier. I SOU 2000:103 om bioteknikens möjligheter och risker finns också kunskap att hämta.
Om någon nu tror att Carl-Gustaf Thornström tycker att den internationella utvecklingen är av godo är det fel. Den fria forskningen kan hämmas av den internationella lagstiftningen. Länder kan förlora på att forskare inte kommer in. Det kan hämma utvecklingen i landet.
Det är också svårt att skydda genetiska resurser på detta sätt. Pollen flyger med vinden eller kan bäras av fåglar. Det är lätt att smuggla växter och frön.
Men det behövs ett skydd mot biopirater.
Det kan ordnas genom att ett land inte tillåter patent utan att ursprungslandet till en nödvändig substans anges. På så sätt kan också avtal om ersättning ingås.
I början av april deltog Carl-Gustaf Thornström för övrigt som talare på den stora Bio Vision Conference i det nya biblioteket i Alexandria, Egypten. Konferensen behandlade ” etik, patent och de fattiga”. På den långa talarlistan fanns bland andra fem Nobelpristagare, bland dem fredspristagaren Michail Gorbatjov.
JAN THORSSON
