Våren är här och tillväxt är ordet på allas läppar. Nyligen meddelade vår utbildningsminister att han avser låta utreda om läsåret vid universitet och högskolor bör växa till 45 veckor delade på tre terminer. Det är ingen ny fråga. Själv tog jag upp den i dessa spalter för ungefär ett och ett halvt år sedan (Universitetsläraren 18/2002). Det är tråkigt att behöva konstatera att Thomas Östros inte tagit intryck av vad jag skrev den gången.
Den kanske viktigaste invändningen mot en förlängning av läsåret är att den skulle ytterligare minska universitetens möjligheter att erbjuda en god miljö för den kvalificerade forskningen. Forskning kräver koncentration och i de flesta fall samverkan med kollegor. Så även om en ytterligare utökad undervisningsperiod i och för sig inte behöver innebära mer undervisning för den enskilda universitetsläraren minskas möjligheterna till samverkan med andra. Redan idag medför det vid internationell jämförelse långa svenska läsåret klara nackdelar för forskningen och jag tror att om läsåret skulle förlängas ytterligare då måste vi inrätta fler dedicerade forskningsmiljöer vid våra universitet där forskarna har ett begränsat engagemang i grundutbildningen.
Den andra stora invändningen gäller självfallet grundutbildningen. Heltidsstudier är heltidsstudier oberoende av det exakta antalet undervisningstimmar eller undervisningsveckor. De institutioner som avslutar höstterminen med tentamen före jul istället för i mitten av januari gör det i medvetande om att den undervisningsfria tiden mellan terminerna ger utrymme för den reflektion som också är en nödvändig del av kunskapsbildningen. I Bolognadeklarationen visade unionens utbildningsministrar att de förstått detta när de i samband med det eftersträvade examenssystemet med två cykler skrev att: ”Access to the second cycle shall require successful completion of first cycle studies, lasting a minimum of three years.” Man skrev inte 120 veckors undervisningstid vilket i många länder skulle svara mot fyra års studier. En svensk kandidatexamen med en normalstudietid kortare än tre år får svårt att vinna acceptans.
Bolognaprocessens mål att öka mobiliteten hos Europas studenter är i första hand politiskt motiverat. Man vill göra det naturligt för unionens medborgare att röra sig fritt utan avseende på nationsgränser såväl i studier som yrkesliv. Jag har förståelse för det målet som ju sedan länge kännetecknar forskningen. Vad jag däremot inte alls förstår är varför man då inte redan sedan länge talar om behovet att harmonisera läsåren. Just när det gäller tideräkning är det en viss finess med samordning. Sverige fick som bekant en gemensam tid i samband med att människors mobilitet ökade med järnvägens hjälp.
En projektgrupp inom utbildningsdepartementet föreslår i rapporten ”Högre utbildning i utveckling, Bolognaprocessen i svensk belysning” att poäng enligt ”European Credit Transfer System” införs inom grundläggande högskoleutbildning och forskarutbildning. Heltidsstudier under en vecka föreslås motsvara 1,5 ECTS-poäng. Den administrativa evalueringsfaktorn 1,5 poäng per vecka skulle i så fall bli unik för Sverige. I andra länder gäller att ett års heltidsstudier motsvarar 60 poäng oberoende av läsåret Man inser lätt det fullständiga godtycket. Hade vi haft ett 45 veckors läsår (lugn, det är bara en ond dröm) hade evalueringsfaktorn förmodligen föreslagits till 1,33.
Detta är inte riktigt klokt. Man kan inte först införa ett gemensamt poängsystem i Europa och därefter spela kasino om vad poängen betyder. Låt gå för 60 ECTS per heltidsår i normal takt och harmonisera läsåret. Sedan är det en helt annan sak att somliga studenter har förmågan att prestera mer. Det är bra och bör naturligtvis uppmuntras t.ex. genom ett rikt utbud av sommarkurser. Men jag är säker på att en förlängning av läsåret inte skulle medföra att normalstudenten klarar 9/8 heltidsstudier utan bara att begreppet ges en annan innebörd: Det ges ännu mindre tid till egen eftertanke.
Idén med det förlängda läsåret bottnar i vad man skulle kunna kalla för bryggarsynen på högre utbildning: dricker man i längre klunkar töms flaskan snabbare. Allra snabbast går det om man dricker utan avbrott men då är det fara värt att man inte hinner svälja. Fast vad bryr sig bryggaren om det?
Christoph Bargholtz
Ordförande i SULF
