Bevakar högskolan
Bevakar högskolan
Det här innehållet kommer från vår tidigare hemsida och kan därför se annorlunda ut. Vi ber om överseende med detta.

Debatt

1 augusti, 2004
Universitetsläraren

Forskarutbildningsutredningen har nu kommit med sitt betänkande ”En ny Doktorsutbildning” som vi anser innebär en betydande nedrustning av svensk forskning och forskarutbildningen. Idag har vi i Sverige en fyraårig forskarutbildning som enligt det nu presenterade förslaget skall förkortas till tre år. Utredningen föreslår att denna skall föregås av två års studier på magisternivå medan den parallella utredningen om examensstrukturen föreslår att ett år på magisternivå skall vara tillräckligt för behörighet till forskarutbildning. Eftersom majoriteten av studenterna redan idag har mer än fyra års studier i bagaget före forskarutbildningsnivån (civilingenjörsutbildningen omfattar t.ex. 180 poäng), innebär förslaget för många studenter en förkortning av den totala utbildningstiden och i varje fall en förkortning av tiden för forskarutbildningen.

Forskningen i Sverige inom naturvetenskap och teknik utförs idag till stor del av doktorander. I den mån spetsforskning utförs involverar den alltså doktorander. I detta avseende är Sverige mer likt USA än andra västeuropeiska länder. Enligt utredningen bör dock doktorander i mindre utsträckning ägna sig åt forskning och istället bör utbildningsmomentet förstärkas. Idag är målsättningen att forskarutbildningen ska ge kunskaper och färdigheter som behövs för att självständigt kunna bedriva forskning. Denna målsättning föreslås slopas och ersättas med målet att utbildningen ska ge ”fördjupade kunskaper som krävs för att på vetenskaplig eller konstnärlig grund identifiera, formulera och behandla komplexa problem och frågeställningar”. Det föreslås att det i första hand ska vara kvaliten hos doktorn, inte kvaliten hos avhandlingen som bedöms vid examinationen.

Vad skulle det framlagda förslaget få för konsekvenser för svensk forskarutbildning? Enligt en rapport från Högskoleverket, Doktorandspegeln, är doktoranderna i stort sett nöjda med utbildningen; hela 80% skulle välja att göra om utbildningen om de skulle ha möjlighet att göra om valet (om samtliga hade varit nöjda hade kanske universiteten ställt för låga krav). Vår uppfattning är också att svensk forskarutbildning idag fungerar mycket bra och att det finns ett mycket stort engagemang bland professorerna vid de svenska universiteten för forskarutbildning. Många forskarstuderande kan ta sig hela vägen fram till forskningsfronten, med sina handledare verksamma först som lärare, sedan som mentorer och för många slutligen som närmast kollegor. En sådan resa kan man naturligtvis inte göra om man inte ägnar sig åt riktig forskning under sin forskarutbildning.

Många forskarstuderande inom naturvetenskap, medicin och teknik har också haft möjlighet att presentera sina resultat vid prestigefulla internationella konferenser och publicerat sina resultat i internationella tidskrifter redan innan de disputerat. Inte sällan har de under doktorandtiden tillbringat en forskningsperiod vid någon internationellt framstående forskargrupp. Välrenommerade utländska forskare gör sig ofta besvär att komma till Sverige för att vara opponenter vid doktorsdisputationer. De som efter disputationen söker sig ut i världen som post-docs konkurrerar med framgång om tillträde till de internationellt bästa forskargrupperna. Men vilket världsledande laboratorium väljer att ta emot någon som arbetat med säkra analogier i bästa fall publicerats i en nationell tidskrift framför den som har bearbetat problem som publicerats i en världsledande tidskrift? Och vilken arrangör av en världsledande konferens låter doktoranden med medioker forskning framföra sina resultat? Den som bara kokat varmkorv får inte anställning på Edsbacka krog och mästerkocken är inte ens intresserad av att diskutera med korvkokaren. Men den föreslagna förändringen av forskarutbildning syftar till att göra korvkokare snarare än mästerkockar!

Slutsatsen blir att en förkortning och en annan fokusering av forskarutbildningen med nödvändighet innebär att kvaliten på den forskning som bedrivs inom ramen för utbildningen försämras. Det engagemang som många handledare idag ger sina forskarstuderande bygger just på att de i slutet av forskarutbildningen verkligen kommer fram till forskningsfronten. Om de inte kom dit skulle säkerligen många professorers intresse för forskarutbildningen svalna, de mest vetenskapligt framgångsrika skulle säkert i stället i större utsträckning arbeta med utländska post-docs eller förlägga sin forskningsaktivitet till utländska laboratorier.

Dagens svenska forskarutbildning liknar idag den amerikanska på många sätt. Framstående amerikanska universitet har t o m längre forskarutbildning än vad vi har i Sverige, från bachelorexamen till doktorsexamen tar det normalt mer än sex år och då är tiden fram till bachelorexamen dessutom fyra år. Vi får inte offra denna nivå för den europeiska harmoniseringens skull och därmed låta USA springa ifrån oss. Utbildning till forskare måste innehålla högklassig forskning. Det finns ingen enkel genväg med bara utbildning.

Henrik Alfredsson, professor i strömningsfysik, KTH
Christina Moberg, professor i organisk kemi, KTH

Universitetsläraren
Universitetsläraren utformas enligt journalistiska principer och följer mediebranschens publicitets- och yrkesetiska regler. Tidningen har en fri och självständig ställning gentemot sin ägare, fackförbundet SULF.
Ämnen i artikeln:
Dela:
Debatt och krönikor

MarieLouise Samuelsson

MarieLouise Samuelsson-kronika

Skicka din debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Senaste numret
Tidningsarkiv
Nummer 4, 2023