Universitets och högskolors uppdrag är att bedriva utbildning och forskning samt att samverka med det omgivande samhället och informera om sin verksamhet. För detta krävs kompetenta och engagerade medarbetare. Genom att högskolorna blivit fler på samma gång som pensionsavgångarna snart kulminerar kommer konkurrensen om arbetskraft mellan lärosätena att öka. I en allt mer globaliserad värld måste lärosätena även konkurrera internationellt. Det växande behovet av kvalificerad arbetskraft från näringsliv och offentlig förvaltning innebär att högskolan också kan förutse konkurrens från dessa verksamheter.
Är det inte dags att ge universitet och högskolor eget ansvar för rekrytering av lärare?
Högskoleförordningens kapitel 4, som reglerar såväl behörighet och anställningsformer som anställningsordning. Denna förordning utformades i en tid då universitetslärare var ett exklusivt högstatusarbete. Idag framstår begränsningarna i fråga om både lärarbefattningar och rekryteringsprocess som otidsenliga. Erfarenheter från USA, Australien och Tyskland visar att lärosäten på ett tillfredsställande sätt utformat egna regler. Dagens högskola behöver mycket arbetskraft för att utbilda 50 % av en årskull och nå nya studerandegrupper genom breddad rekrytering. Denna arbetskraft kommer sannolikt att vilja ha flexibla anställningar med rörelse mellan högskola och övriga arbetslivet.
Många upplever också att det nuvarande förfarandet är ineffektivt och långsamt. Attraktiva internationella sökande finns sällan kvar efter det år som processen vanligtvis tar. En annan sak är att den många gånger inte ger önskat resultat. Därför händer det alltför ofta att en rekryteringsprocess måste avbrytas varvid tid och pengar har förslösats.
Huvudtanken bakom nuvarande regelverk är att den mest meriterade har rätt till anställningen och att tidigare utfört arbete väger tyngre än utvecklingspotential. Det finns en lång rad nackdelar med det gällande systemet, bl.a.
• att befintliga anställningsstrukturer och befintliga ämnen konserveras
• att rekryteringen av personer med bakgrund i annan verksamhet än högskolevärlden försvåras
• att meriteringsgrunderna avseende bakgrund konserveras och jämställdhetsaspekten är svår att tillämpa
Sett ur perspektivet att rekryteringsprocessen är ett lednings- och styrningsinstrument har vi gjort följande reflektioner:
• Rekryteringsprocessen måste inkludera att undersöka utbudet av potentiella sökanden
• Till varje anställning måste en noggrann kravspecifikation utformas efter verksamhetsanalys och verksamhetskrav.
• Kollegerna på arbetsplatsen borde ha möjlighet att påverka kravspecifikation och urval.
• Om någon form av sakkunnigförfarande tillämpas måste incitament finnas för att processen ska bli effektiv och snabb
Ett radikalt förslag
Ett radikalt förslag är att låta kapitel 4 (det som reglerar lärarnas anställningar) utgå ur högskoleförordningen. I stället lämnas ansvaret till lärosätena att själva forma sina anställningar och rekryteringsprocesser, givetvis med bibehållna krav på kvalitetssäkring. Eget ansvar för rekryteringen ger även bättre möjligheter att gagna jämställdhet och mångfald.
Vi har under senare år bevittnat hur allt mer ansvar lämnats till lärosätena att utforma verksamheten. Senast våren 2002 fick en rad högskolor generella magisterrättigheter. Det framstår som högst rimligt att ett nästa steg i denna frigörelse blir att lärosätena själva får bestämma över rekryteringsprocessen. En invändning kunde vara att det bäddar för sexism och svågerpolitik. Men sanningen är att lärosätena i ren självbevarelsedrift och ett utsatt konkurrensläge är tvingade att söka den bäst kvalificerade och bäst lämpade kompetensen, den som kan uppfylla verksamhetens visioner och mål. Att inte tillerkänna lärosätena denna frihet under ansvar är att fortsätta att omyndigförklara dem.
Samtliga undertecknare är ledare vid universitet och högskolor som deltagit i Högskoleverket ledarskapsprogram 2002-2003:
Lars Andersson, Växjö universitet
Sven-Erik Brodd, Uppsala universitet
Torbjörn Fagerström, Sveriges lantbruksuniversitet
Per Fagrell, Högskolan Trollhättan/Uddevalla
Pam Fredman, Göteborgs universitet
Sören Jansson, Södertörns högskola
Ulla Lidholm, Teaterhögskolan
Inger Lövkrona, Lunds universitet
Klas Malmqvist, Lunds universitet
Christina Nordberg, Göteborgs universitet
Lena Nordholm, Högskolan i Borås
Jan Ohlsson, Dramatiska institutet
Pia Sandvik-Wiklund, Mitthögskolan
Mats Thelander, Uppsala universitet
Gudrun Zachrisson-Ones, Dramatiska institutet
Carita Åbom, Högskolan i Jönköping
Gabriella Åhmansson, Högskolan i Gävle
