-Jag blev alldeles bestört när jag kom hem från Bryssel och förstod vidden av EU-skepticismen i Sverige.
Det säger Marianne Hildebrand, som i boken intervjuas om vägen mot ”kunskapens Europa”. Hon är enhetschef i EU-kommissionens generaldirektorat för utbildning och kultur i Bryssel. I Sverige har hon arbetat med internationella utbildningsfrågor vid Stockholms universitet, UHÄ och Högskoleverket – hon är dessutom SULF-medlem.
Bland de övriga sju skribenterna återfinns fd vice statsminister Lena Hjelm-Wallén, SvD:s fd Brysselkorrespondent Ylva Nilsson och SACO:s ordförande Anna Ekström.
Just nu är Marianne Hildebrand tjänstledig från sitt arbete i Bryssel. Under det år hon tillbringar i Sverige vill hon gärna berätta om sin syn på EU och den nytta hon anser att Sverige kan ha av sitt medlemskap. Framför allt ser Marianne Hildebrand utbildningsområdet som en viktig motor inom EU-arbetet.
– I Lissabonstrategin från år 2000 slår EU fast att Europa ska vara världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomi år 2010. Det finns ett litet ord i den meningen som är mycket viktigt: kunskapsbaserade. Om EU ska mäta sig med USA och Japan måste kompetensen höjas och vi måste skapa ett livslångt lärande, säger Marianne Hildebrand.
Mer mobilitet
Redan 1999 inleddes Bolognaprocessen, när utbildningsministrar från ett 30-tal länder enades om att bygga upp ett europeiskt område för högre utbildning. Denna process går hand i hand med Lissabonstrategins syn på mobilitet i Europa.
–Utbytet, t.ex. inom Erasmusprogrammet, är viktigt för att skapa en europeisk identitet. Kontakterna kommer att skapa ett mer sammanhållet och konkurrenskraftigt Europa. Studenterna ser att de kan fungera, studera och kanske också arbeta på ett annat språk. Det är vanligt att Erasmusstudenter senare i livet söker arbete utomlands eller i internationella företag.
–Utbytet är inte minst viktigt för lärare. I de flesta länder har en stor misstro funnits mot andras utbildningssystem, men den som samarbetar med ett universitet i ett annat land upptäcker ofta att den förutfattade meningen inte stämmer, menar Marianne Hildebrand.
Ett av målen för Bolognaprocessen är skapa ett enhetligt examenssystem i hela Europa.
–Vägen dit är ännu lång. Men Sverige drev under ordförandeskapet våren 2001 på processen, bland annat genom att föreslå en gemensam Mastersexamen i Europa som kom att prövas under namnet ”joint degrees”. Kommissionen har stött idén och haft pilotprojekt om ”European Master degrees”, berättar Marianne Hildebrand.
Ny elitsatsning
–Om vi ska kunna tävla med USA måste en kvalitetsökning till. Nu byggs ett program som heter Erasmus Mundus upp. Syftet är att olika länder i Europa ska samarbeta för att erbjuda ytterst kvalitativa utbildningar för att locka studenter från hela världen. Dessa utbildningar ska konkurera med de stora elituniversiteten i USA, de ska bli ”Centers of Excellence”.
Vad händer med kvaliteten på andra utbildningar om stora resurser går till att skapa elitutbildningar?
–Inom Lissabonprocessen är det tydligt utsagt att det måste komma mer resurser till utbildningsområdet. Både medlemsländerna och universiteten bör utöka sitt samarbete med till exempel näringslivet. Jag tror också att elitutbildningarna kan fungera som en inspiration för andra.
Effektivare samordning
Om 15 år tror Marianne Hildebrand att EU kommer att ha ett stort utbyte mellan länderna:
–EU kommer att ha stor rörlighet för studenter, arbetskraft, tjänster, kapital och varor. Samordningen kommer att vara effektivare, till exempel tror jag att samarbetet och utbytet inom utbildningsområdet kommer att ligga inom ett ramprogram med stora administrativa förenklingar. Det engelska språket kommer att dominera, men Lissabonstrategins mål om kunskaper i två främmande språk kommer att ha fått effekt, säger Marianne Hildebrand.
Anki Gundhäll Wood
