Systemet riskerar att kollapsa om inget görs

Inge Jonssons inlägg ”Lön för mödan?” i Universitetsläraren nr 4 om sakkunnigarvoden sätter fingret på en öm punkt i svensk högre utbildning. Hans inlägg rör professorstillsättningar, men problemen är likartade vid andra tillsättningar. Att utses till sakkunnig är förvisso hedrande, men detta faktum rättfärdigar inte en timpenning som en svart städhjälp skulle avvisa med förakt.

Ett exempel. I våras var jag sakkunnig vid tillsättningen av ett lektorat vid Lunds universitet med 14 sökande. Arvodet uppgick till 12 500 kronor. Universitetet tillämpar nämligen en sjunkande skala så att man får mindre betalt per sökande ju flera de är. Jag tajmade visserligen inte mig själv på samma exakta sätt som Inge Jonsson, men jag tror mig ändå kunna påstå att uppdraget krävde minst två månaders arbete. Det innefattade, förutom bedömning av de sökandes skrifter, pedagogiska meriter, hemsidor etc, tre telefonsammanträden, en resa till Lund (mycket angenämt i och för sig) för en dag med fem provföreläsningar, fem anställningsintervjuer, samt ett avslutande sammanträde med tjänsteförslagsnämnden. Nämndens förslag överklagades dessutom, och jag blev tvungen att komma in med ett yttrande över överklagandet. Månadslön för detta arbete blir således 6 250 kronor. Lön för mödan? Knappast.

Ytterligare ett exempel. För några år sedan granskade jag på Vetenskapsrådets uppdrag fem ansökningar till rådets postdoctjänster. I uppdraget ingick dels att skriva ett kort yttrande om de sökandes specimina dels att inplacera dem på en femgradig skala. Endast de med högsta betyget, dvs de översta 10 procenten, hade en reell chans att få en tjänst. Dessa sökande var nydisputerade och hade oftast inte skrivit mer än avhandlingen och några artiklar. Man kan därför kanske anse att bedömningen av dem inte var särskilt betungande. En avhandling är dock resultatet av flera års hårt arbete, och utgången av en sådan ansökan kan vara livsavgörande. Att under sådana omständigheter inte granska ansökningarna med så stor noggrannhet och eftertanke som möjligt vore oetiskt. För detta uppdrag fick jag 1000 kronor per sökande, tillsammans 5 000. Lön för mödan? Nej, egentligen inte.

Ett tredje exempel. Södertörns högskola utannonserade för en tid sedan två lektorstjänster i mitt ämne. Tjänsterna lockade tillsammans över 25 sökande (vissa sökte båda tjänsterna så det är svårt att uppge exakt hur många som skulle bedömas). Arvodet var i och för sig högre än i fallen ovan, men av olika skäl tackade jag nej. Efter ett utdraget letande lär man till slut ha hittat de två sakkunniga som krävs, en i England och en i Indien. Vad gäller bedömningen av de vetenskapliga meriterna har jag inget att invända mot ett sådant val, snarare tvärtom, men vilken möjlighet har utländska professorer att bedöma företrädesvis svenska sökandes pedagogiska meritering? Den svenska högre utbildningen liknar varken den engelska eller den indiska. Är det förmätet att gissa att svårigheten att få svenska eller nordiska universitetslärare att ställa upp beror på bristen på proportion mellan arbetsvolym och betalning? Lönen för mödan är otillräcklig.

Ett fjärde exempel. En universitetslektorstjänst vid Uppsala universitet har i dagsläget lockat 27 sökande. Jag blev tillfrågad om jag ville åta mig uppdraget. Några av de sökande saknar tydligen doktorsexamen och faller därför ur konkurrensen. Andra har nyligen tagit sin doktorsexamen och kan rimligen inte ha den bredd eller den erfarenhet som erfordras i detta fall. Uppdraget är kanske därför inte fullt så betungande som det kan verka. Många sökande är dock högt kvalificerade vad gäller både vetenskaplig skicklighet och pedagogisk förmåga, och förtjänar en noggrann granskning. Slutsatsen för min del blir att detta är ett stort tidskrävande uppdrag, som innebär cirka tre månaders arbete. Vilket arvode erbjuder då Uppsala universitet? Svar 10 000 kronor. Är någon överraskad av att jag tackade nej till detta skambud.

Till sist en ljusglimt i det ekonomiska mörkret. Jag var nyligen sakkunnig i Norge om ett s k ”opprykk”, dvs befordran till professor. Enligt norsk praxis delades uppdraget mellan de tre sakkunniga så att var och en skrev om varsin del av den sökandes produktion. Därefter utarbetade vi ett gemensamt yttrande. Lönen för mödan, inklusive semestertillägg, blev 12 300 svenska kronor. Visserligen är Norge ett rikt land med stora oljetillgångar och Sverige ett numera fattigt låglöneland, men diskrepansen är ändå påfallande för att inte säga genant.

Åtminstone två åtgärder måste nu till för att lösa problemen.
1. En översyn av systemet med sakkunniga måste göras så att den arbetsinsats som krävs blir mera rimlig.
2. Arvodena måste höjas så att de står i proportion till nedlagt arbete.

Om inte något görs kommer systemet att kollapsa.

Sven-Johan Spånberg
Professor emeritus
Umeå universitet


Kategorier: Arkiv