Men han saknar undervisningen och studenterna. Det gäller särskilt hans kurs ”Ingenjören i världen”, som han startade vid Mälardalens högskola i Eskilstuna.
Mohsen Hakim, född och uppvuxen i Iran, blev uppsagd på grund av arbetsbrist vid en omorganisation, men ansåg själv att arbetsbristen var konstruerad och att han blev uppsagd på grund av sin frispråkighet och sitt ”osvenska beteende”. Han anmälde därför högskolan till Diskrimineringsombudsmannen, DO.
Med stöd av Civilingenjörsförbundet (CF) stämde han staten vid Eskilstuna tingsrätt för att han sagts upp utan saklig grund.
Mohsen Hakim var dubbelansluten och också medlem i SULF. Båda förbunden var till en början avvaktande inför det som hänt, men ändrade sedan inställning och gav honom sitt stöd.
Inte pengarna
Stämningen ledde till förlikning och i juni fick han en halv miljon kronor av högskolan i skadestånd och ersättning för förlorad arbetsinkomst. Därmed drogs anmälan till DO tillbaka.
– Om vi hade drivit ärendet genom rättsväsendet hade jag maximalt kunnat få 250 000 kronor. En halv miljon var dubbelt mer, konstaterar han.
– Jag fick rådet att anta erbjudandet. Det gjorde jag för att inte bli betraktad som en tjurskalle, vilket varken hade gagnat mig eller and-ra invandrare.
Men det är inte pengarna som haft betydelse för honom. Han hade knappt hunnit få beskedet om skadestånd, av vilket hälften gått till skatt, förrän han lanserade en ny idé för att stimulera mångfald.
– Jag skulle vilja att man inrättade ett ”Mångfaldspris”. Det skulle vara ett pris som belönade bra arbetsgivare, som gjort insatser för att öka mångfalden.
Han vill själv satsa, kanske 50 000–100 000 kronor, på priset.
– Och jag vill vara aktiv i sammanhanget. Antingen sitta i juryn som bestämmer vilka som ska få priset eller arbeta med att bereda ärenden som ska prövas av en jury. Jag kan även tänka mig att arbeta ideellt med frågorna, vilket jag ju också gjort hela mitt vuxna liv.
Efter beskedet om skadestånd tog han dock en månads semester och tågluffade i Europa tillsammans med sambon Åsa och dottern Alma, idag tre år gammal.
Tillbaka i vardagen utvecklade han sitt företag, som han haft som bisyssla. Det handlar givetvis om kvalitets- och mångfaldsfrågor.
– Jag är konsult inom utbildningsväsendet, näringslivet, sjukhus. Och jag skriver debatter, krönikor och håller föredrag.
– Mitt mål är att visa sambandet mellan kvalitet och mångfald. Låt mig ta ett enkel exempel: om du i ditt privatliv enbart umgås med likasinnade, så kommer du inte att utvecklas på det personliga planet. Med mångfald blir livet så mycket rikare.
– Detsamma gäller i utbildningen. Om studenterna på en kurs utgör en homogen grupp blir det ingen bra diskussion. I en heterogen grupp lär sig studenterna av varandra och diskussionerna blir bättre, kvaliteten ökar.
Fortsätter skriva
Han övergår snabbt till en av sina hjärtefrågor, nämligen värdet av tentamina, som han ifrågasätter.
– Om alla får samma skriftliga frågor vid en tentamen, så anses det vara rättvist. Men så är det inte! Det gagnar ju dem som är bra på att uttrycka sig skriftligt och dem som kan svaren i rätt ögonblick.
– Det är så dumt att behandla alla lika! Människor måste behandlas olika för att det ska vara rättvist! Alltså: de som är bättre på att uttrycka sig muntligt, ska ha samma chans att klara en tentamen som de som kan skriva rätt svar. Men till detta kommer också att det är väsentligare att lära för livet än för stunden.
Mohsen Hakim har utvecklat en egen metod som han kallar ”inlärning i tre steg” och skrivit många debattartiklar om varför man bör avskaffa tentamina.
Och han kommer att fortsätta skriva artiklar.
Och om fem år?
– Kanske är jag konsult på heltid eller deltid. Jag hoppas att jag har ett arbetsliv som inkluderar undervisning.
– Men jag vet att jag kommer att skriva artiklar och vara en röst för invandrare och andra svaga grupper. Jag vill fortsätta arbeta mot förtryck och diskriminering och jag vill också vara en bra pappa.
Nya perspektiv
Att bli uppsagd, att stämma sin arbetsgivare och att göra anmälan till DO har gett honom nya perspektiv.
Bakom sig har han bland annat en licentiatexamen från Linköpings tekniska högskola och ett arbete som lärare i kvalitetsteknik på Mälardalens högskola 1995–2003. Han befordrades till universitetslektor 2001.
Hans arbete har uppskattats och belönats på flera sätt och han har också varit sakkunnig i den statliga mångfaldsutredningen för några år sedan.
– Jag hade en plattform. Jag var lektor, jag var privilegierad och trovärdig. Att bli uppsagd på det sätt som skedde knäckte nästan mitt självförtroende. Idag vet jag alltför väl hur det känns att bli förnedrad och kränkt.
– Men det är förstås en bra erfarenhet för mitt fortsatta arbete med mångfalds-frågor. Jag vet av egen erfarenhet hur det känns att vara utsatt i en svår situation.
Ville lämna Sverige
Det fanns perioder när han ville lämna Sverige, där han nu bott i 28 år. Idag är han däremot inställd på att stanna kvar.
Situationen förra våren har också gett honom perspektiv på människorna i hans närhet.
– En del blundade och vägrade se vad som hände. ”Vilka fegisar”, tänkte jag. Men det fanns också personer som var beredda att ställa upp för mig, även om det innebar att de själva kunde hamna i ett utsatt läge. ”Wow, det finns människor som försvarar sina principer och därmed hjälper mig i min kamp” , upptäckte jag.
Men totalt sett har hans människosyn fått sig en törn.
– Jag är inte så naiv som förut. Förut tyckte jag att en okänd svensk var en potentiell vän. Det gör jag inte längre.
Han sammanfattar med de välkända orden ”Det som inte dödar, det härdar”.
Men knäckt är han trots allt inte. Även om han skulle kunna dra sig tillbaka och finna sig en lugnare tillvaro vill han fortsätta debattera, skriva, tala högt om behovet av mångfald.
– Utan kamp förlorar livet sin mening.
EVA RÅDAHL
