Ett betänkande av ”Utredningen om en översyn av verksförordningen” väcker troligen inte någon större uppmärksamhet i universitets- och högskolevärlden. Det är lite oförtjänt, för i skriften Från verksförordning till myndighetsförordning (SOU 2004.23) analyseras spörsmål som är viktiga för såväl lärare som doktorander.
Det handlar främst om huruvida rätten att överklaga tillsättningsbeslut ska finnas kvar eller inte.
Redan tidigare har den urgamla rätten att överklaga statliga anställningsbeslut kraftigt begränsats. Och utredningen vill gå vidare och i princip avskaffa möjligheterna att till regeringen överklaga sådana beslut.
Från SULF:s sida har vi i kontakterna med utredningen framhållit att rätten att överklaga är av stor vikt. Den så kallade besvärsrätten bidrar till insyn och öppenhet, vilket är nog så viktigt med tanke på att beslutanderätten är starkt decentraliserad. Dessutom är det sannolikt ännu viktigare för lärare och forskare än för flertalet andra att besvärsrätten behålls: de är högt specialiserade, och konkurrensen om de fåtaliga anställningarna är hård. Då är det viktigt att man känner sig säker på att saker och ting har gått rätt till.
INOM VÅR SEKTOR är Överklagandenämnden för högskolan den instans som avgör de ärenden som är aktuella. Det finns nog en ganska utbredd bild av Överklagandenämnden som en papperstiger, och att den inskränker sig till en snäv granskning av formalia. En sådan bild, om den finns, är inte korrekt. Den statistik som presenteras i det ovan nämnda betänkandet visar bl.a. att Överklagandenämnden under 2000 och 2001 avgjorde 71 ärenden om befordran till professor. Av dessa biföll nämnden 10, det vill säga 14 procent. SULF har hävdat att universitet och högskolor många gånger ställer alltför höga krav för befordran, och det bekräftas av dessa siffror.
Överklagandenämndens beslut är kortfattade, vilket ibland är en brist, eftersom det blir omöjligt att få vägledning för det framtida handlandet. Detta framhålls i ett examensarbete i juridik vid Uppsala universitet, i vilket vissa typer av besvärsärenden och anmälningar till bland annat Diskrimineringsombudsmannen granskas. Författarens slutsats är att nämnden borde motivera sina beslut i diskrimineringsärenden utförligare än för närvarande.
MEN KLARAR DÅ INTE universitet och högskolor av att fatta korrekta tillsättningsbeslut utan Överklagandenämnden? På vilka grunder tillmäter man lärosätena sämre förmåga att fatta bra arbetsgivarbeslut än övriga statliga myndigheter? Frågorna har ställts, och de är givetvis rimliga. Flera svar kan ges. I första hand är det inte frågan om bristande tilltro till institutioner, fakulteter eller rektorer.
Högskolan skiljer sig ju från övrig statsförvaltning genom att ha utomordentligt detaljerade föreskrifter i högskolelag och – förordning för inrättande av anställningar, för utlysning, för värdering av skilda slags meriter, för prövningens utformning m.m.
UNDER DE SENASTE decennierna har arbetsgivarintresset i samband med anställning inom den statliga sektorn framhävts. Fortfarande ska dock universitet och högskolor vara den samhälleliga inrättning som tar ett institutionaliserat ansvar för det kritiska tänkandet. Regering och riksdag har bestämt att beslutet att anställa en universitetslärare ska föregås av en noggrann prövning. Denna prövning ska göra det möjligt att med stor frihet överlämna ansvaret för undervisningen och forskningen till lärarna. Med tanke på betydelsen av att lärarna har en frihetszon bör inte de renodlade arbetsgivaraspekterna inom högskolan få samma genomslag som på andra arbetsplatser. Besvärsrätten ökar tilltron till att anställningsprocessen fungerar på ett rättssäkert sätt.
GÖRAN BLOMQVIST
Förbundsdirektör SULF
