Reaktionerna på dem var ju, som upphovsmannen med ett
understatement uttryckte sig, ”inte enbart entusiastiska”.
– Det var lite medvetet från min sida, sa Carl Tham.
– Genom min erfarenhet av politiken förstod jag att det krävdes något man inte väntat sig, något med ”bett”, för att det skulle väcka uppmärksamhet. Den akademiska självsynen, den som anser att den bästa alltid utnämns trots att alla vet att det inte är så, måste utmanas. Egentligen var ju Tham-professurerna en marginell sak i förhållande till allt som vi höll på med, men de väckte en oerhörd reaktion, precis som väntat. Diskussionen var mycket nyttig.
Under Thams fyra år som minister pågick den kraftiga utbyggnaden av högskolorna, vilket också väckte motstånd. Han citerade ett uttalande från konsistoriet i Uppsala om att man inte kan ”bedriva akademisk utbildning norr om Dalälven”.
– Det var en pigg tid, de fyra åren, med stor turbulens i den akademiska världen. Jag upplevde ett starkt stöd i regeringen och partiet, men ett stenhårt motstånd från den akademiska världen och från deras tidningar.
– Den akademiska världen vill inte ha förändringar. Vetenskapen är öppen för förändringar, men institutionerna är det inte. Därför är min slutsats att akademierna hela tiden måste utsättas för ett starkt politiskt tryck utifrån, ansåg Carl Tham.
Bra mycket bättre
Tjugo procent kvinnliga professorer år 2005 blir det inte, som Tham hade hoppats. Men bra mycket bättre än för tio år sedan är det i alla fall, noterade han. Då fanns det 5 procent kvinnliga professorer, nu är de i alla fall 14 procent.
Bra mycket bättre har det också blivit sedan förra sekelskiftet. Den första kvinnan som disputerade fick gå hem efteråt medan männen åt disputationsmiddag. Kvinnor fick inte vara med på sådana. Den första föreningen för kvinnliga studenter, som år 1891 bildades av åtta unga kvinnor i Uppsala, krävde bland annat att kvinnor skulle få bära studentmössa utomhus. Enligt praxis var detta opassande.
Går inte att slå sig till ro
Om dessa och andra fängslande fakta berättade professorerna Karin Johannison från Uppsala, Christina Florin från Stockholm och Ann-Sofie Ohlander från Örebro i de historiska föredrag som inledde jubileumsdagen.
Från 1876, när kvinnor började få tillträde till universiteten, till i dag har andelen studerande kvinnor ökat från 1 till 55 procent. Det låter som en framgångssaga, men än går det inte att slå sig till ro, menade dagens debattörer.
Professor Ann-Sofie Ohlander manade till vaksamhet. Genusperspektivet håller på att omdefinieras och tömmas på innehåll, ansåg hon.
Professor Yvonne Hirdman konstaterade att kvinnovetenskapen expanderat, men håller till på sin egen gård.
– Vi får vara ifred i våra egna rum, men vår kunskap tas inte in i norm-vetenskapen, sa hon.
– Vad är normvetenskap? frågades från publiken.
– Normvetenskap är den som utgår från att mannen är människan på jorden, förklarade Hirdman.
Kvinnor är förfördelade
Birgitta Evengård, överläkare vid Huddinge och på deltid jämställdhetsansvarig vid Stockholms läns landsting, kunde presentera konkreta resultat av sitt arbete med det sistnämnda. Efter fem års harvande bland siffror och anslag kunde hon visa landstingspolitikerna, svart på vitt, att kvinnor är förfördelade när det gäller FoU-pengar till klinisk forskning. I fortsättningen ska ingen behöva hålla på i fem år för att få fram siffror, från och med nu råder full insyn.
Nu står kulturnämnden på tur för genomlysning.
Cecilia Chrapkowska, medicinstuderande och grundare av medicinsk feministisk front, presenterade ett förslag till minskade fakultetsanslag för institutioner som inte tar tillvara kvinnlig kompetens.
Omvänd snedfördelning
Inom medicinen har den gamla könsmässiga snedfördelningen blivit omvänd. Chrapkowska var arg över den bekymrade ”könsblandningsteori” som uppstått på grund av detta. Varför skulle det vara ett problem med kvinnlig dominans inom läkaryrket?
Svenska Läkarsällskapets vackra lokal i Stockholm, där jubileet hölls, illustrerade den gamla fördelningen. Från väggarna blickade imposanta doktorer i olja ned på de 200 akademiska kvinnorna. Alla män så när som på en, nämligen Sveriges första kvinnliga läkare Karolina Widerström, utexaminerad 1888.
KERSTIN KÅLL
