De allra flesta av oss tror att vi kan se när någon ljuger genom att blicken flackar och kroppen rör sig oroligt. Men så är det inte alls – det märks sällan om någon ljuger.
– Det är ytterst lite man kan säga utifrån icke-verbala ledtrådar, säger Leif Strömwall, forskare på psykologiska institutionen i Göteborg.
I sin doktorsavhandling ”Deception Detection: Moderating factors and accuracy” visade han att poliser, domare och andra som professionellt behöver kunna bedöma trovärdighet inte hade mer realistiska uppfattningar om lögner än vad lekmän har. Och forskningen har visat att i genomsnitt gör man bara 57 procent korrekta bedömningar, alltså inte mycket bättre än slumpmässiga bedömningar.
Har ingen aning
Vi har alla idéer både om hur andra ser ut när de ljuger och hur vi själva ser ut. De flesta tror att det ska synas att de ljuger, att de flackar med blicken och rör sig oroligt. Men i själva verket har vi har ingen aning om hur vi ser ut, visar forskning, för det märks inte alls när vi undviker sanningen.
Att vi har så dålig insikt i vårt eget beteende ger naturligtvis små möjligheter att bedöma andras. Därför märker vi inte heller när andra hittar på. Vanliga var-dagslögner exempelvis i form av ursäkter om varför vi kommer för sent eller inte blev klara med uppgiften i tid fungerar nästan alltid, även om de förlorar i trovärdighet när de används för ofta.
De flesta av oss ljuger varje dag, visar forskningen. Det är små obetydliga (vita) lögner som inte är jobbiga att säga och som fungerar som ett nödvändigt smörjmedel i vår dagliga kommunikation. Att säga ”vad fin du är i håret” när vi ser att någon klippt sig även om det inte blev så lyckat eller att tacka för den fina presenten som vi inte alls gillar betraktar vi knappt som lögner även om de definitionsmässigt är osanning. Den här typen av lögn är i stort sett omöjlig att avslöja och dessutom helt accepterad. En människa som är hundra procent ärlig skulle vara olidlig för sin omgivning genom att ständigt säga ovälkomna saker.
– Vissa forskare hävdar att förmågan att ljuga har ett överlevnadsvärde, säger Leif Strömwall.
Troligen en underskattning
Att undersöka hur ofta folk ljuger är inte lätt. Talar de verkligen sanning i undersökningen?
Vi ljuger 1,7 gånger per dag och här finns inga könsskillnader, visade den största studien om hur mycket vi ljuger till vardags, berättar Leif Strömwall, men tillägger att det troligen är en underskattning eftersom resultaten bygger på dagböcker.
Vi ljuger för att skydda oss själva och hålla igång relationer. I en tillvaro fylld av konkurrens är det frestande att ta till små lögner för ge en mer positiv bild av oss själva. De bästa lögnerna är de som inte går att kontrollera. (Semestern var underbar.)
Leif Strömwall påpekar att det i arbetslivet till och med finns vissa situationer där man blir missgynnad av att inte ljuga, exempelvis i en rekryteringssitua-tion, eftersom man utgår från att den sökande överdriver sina kunskaper och förmågor. Och ibland kan det ingå i affärsstrategin att undanhålla sanningen eller delar av den och därigenom få en mer fördelaktig uppgörelse.
Blir upprörda
Trots att vi ständigt ljuger blir människor upprörda av att bli lurade. Förutsättningen för mänsklig kommunikation är att vi kan lita på varandra och (mest) talar sanning.
– En vanlig fråga från studenter är om det är lättare att avslöja lögner från någon man känner. Många lekmän hävdar det och påstår exempelvis att ”jag ser när mina barn ljuger”. Men de kan inte veta om de verkligen har en strategi som fungerar, barnen kanske också ljuger utan att det syns.
Tvärtom är det svårare att avslöja lögn hos någon närstående, eftersom vi litar mer på varandra ju närmare vi är, fortsätter han. Det grundläggande förtroendet som är själva förutsättningen för en relation, gör att också grova lögner kan passera oupptäckta. Om exempelvis partnern har varit otrogen kan det efter avslöjandet vara svårt att förstå hur det var möjligt att inte ha sett tecknen tidigare och inse vad som pågick.
– Men det är inte någon dålig egenskap att vara godtrogen, säger Leif Strömwall.
– Alternativet är att vara misstänksam i all mellanmänsklig kontakt.
Tänker snabbt
Varifrån kommer våra fördomar om att kroppsspråket kan avslöja en lögn?
Troligtvis för att små barn som ljuger har ett kroppsspråk med flackande blick och oroliga rörelser. Barnens kognitiva utveckling gör dock att de snart lär sig att inte avslöja sina lögner och redan en 8–9-åring kan vara en fullfjädrad lögnare.
En bra lögnare tänker snabbt och kreativt, har bra minne och skådespelartalang. Och saknar helt känslor av skuld och skam, enligt Leif Strömwall.
Men alla är inte bra på att luras. En allvarlig diskrepans mellan ord och kropps-språk tyder på lögn och då är det kroppen som visar sanningen.
Han säger att en varningssignal kan vara att någon är spänd, stilla och rigid i kroppsspråket. Det betyder att personen befinner sig i en obekväm situation och undviker att visa sin olust genom oroliga kroppsrörelser. Men det behöver inte betyda att personen ljuger utan kan lika väl vara obehag inför situationen.
På samma sätt är det med utslag i lögndetektor. Det kroppen kan visa i form av exempelvis ökad puls kan bero på själva situationen.
Nyligen kom en amerikansk metaanalys (Cues to Deception) där forskarna granskat både amerikansk och europeisk forskning om hela 158 tänkbara icke-verbala kriterier på att någon ljuger. Analysen fann i stort sett inget stabilt samband mellan kroppsspråk och lögn.
Kan synas i detaljer
Vissa undantag finns. Om lögnen är mycket viktig för lögnaren kan det synas små detaljer i kroppsspråket, som ben- och fotrörelser och att kroppen hålls mer stilla än vanligt, förklarar Leif Strömwall. Men det är inte några pålitliga signaler och är det en psykopat som ljuger så är det inte säkert att det märks alls, eftersom han inte upplever något obehag i att ljuga.
Rösten är en annan av de få indikatorer som finns, för lögnare tenderar att gå upp i röstläge. Fast det är inte heller något säkert tecken, speciellt om man inte känner till hur personen brukar låta i olika situationer.
Forskningen om lögner verkar vara på väg att sluta intressera sig för kroppsspråk.
Sådan forskning har funnits sedan 60-talet utan att hitta några användbara indikatorer.
Nu inriktas lögnforskningen istället på det verbala innehållet, berättar Leif Strömwall. Där finns bättre bedömningsgrunder, som detaljrikedom och logisk struktur och om utsagan verkar rimlig. En historia utan detaljer är inte lika trovärdig som en berättelse med fler bisaker, även om den är mindre sammanhängande, sammanfattar han.
ANNIKA GRANSTEDT
