SULF-Stockholm anordnade den 29 november ett eftermiddagsseminarium kring aktuella forskningspolitiska spörsmål. Arrangörerna hade lyckats samla prominenta företrädare för IVA, Vetenskapsakademien, Vinnova och Vetenskapsrådet.
Man kan säga att deras slutsats var att Sverige har mycket framstående forskare. Men de saknar i stor utsträckning resurser att forska för!
Det är enligt SULF:s uppfattning tyvärr en alldeles korrekt beskrivning.
Under seminariet framkom en rad synpunkter på vad som bör göras. Det nämndes till exempel att man skulle kunna låta EU svara för grundforskningen och medlemsstaterna för den tillämpade forskningen.
Det finns skäl att varna för idéer som dessa. Grundforskningen är beroende av mångfald, av att olika synsätt får möjlighet att bli prövade. Det skulle sannolikt bli ännu svårare än idag, om grundforskningen enbart hanterades på ett europeiskt plan. Planhushållning inom forskning har aldrig fungerat, och det finns inga skäl att tro att det blir annorlunda i framtiden. Risken är istället uppenbar att den nämnda lösningen skulle försvaga vetenskapen i Europa i förhållande till amerikansk forskning.
Som framgår av ett inlägg på debattsidorna i denna tidning, dominerade naturvetare och tekniker panelen vid Stockholmsseminariet. Vid den jubileumskonferens som Riksbankens Jubileumsfond (RJ) arrangerade den 2 december var däremot humanister och samhällsvetare i flertal.
RJ, som firar 40-årsjubileum, har låtit utvärdera sitt forskningsstödjande arbete. Resultatet är skriften Hinc robur et securitas? En forskningsstiftelses handel och vandel. Skriften och diskussionen som fördes under konferensen föranleder några reflektioner.
Den första kommentaren är att forskningsfrågorna behandlas helt åtskilda från grundutbildningen. Inom SULF har vi sedan länge uppfattningen att denna uppdelning är djupt olycklig. I ett litet land som Sverige tjänar både forskning och undervisning på att kunna leva i ett symbiotiskt förhållande. På så sätt får de störst möjligheter att långsiktigt utveckla alla sina möjligheter.
Den andra reflektionen är att diskussionen förs utan tydliga strategier i fråga om vad som gör den akademiska karriären attraktiv. Och med tanke på dagens stora svårigheter för de unga forskarna att överhuvudtaget få en anställning och än mindre en tillsvidareanställning, kan attraktiviteten inte längre tas för given. God forskning förutsätter goda forskare.
Litteraturforskaren Sara Danius skriver i den ovan nämnda boken följande tänkvärda ord om”spetsmiljöer”: ”Högklassig forskning och god idéproduktion kommer till i kollektiv, inte i elfenbenstorn. Om flera lektorer har något lite mer forskningstid, blir undervisningen långt mycket bättre. Höjs kvaliteten på undervisningen, får vi bättre rustade studenter och forskare. Och då – detta är lika viktigt – får vi ett mer kreativt, produktivt och attraktivt intellektuellt klimat vid våra human- och samhällsvetenskapliga institutioner vid de svenska universiteten.” –Och, skulle man kunna tillägga, samma förutsättningar för kreativitet och attraktivitet gäller naturligtvis även övriga vetenskapsområden.
Det är mycket angeläget att regeringen och stödpartierna i den forsknings-politiska propositionen tar ett helhetsgrepp för att skapa ett gynnsamt forskningsklimat vid universitet och högskolor. De som verkar där, och som har rekryterats efter omsorgsfull prövning, måste ges bättre möjligheter att bestämma över vad de arbetar med. I dag tvingas nyrekryterade professorer ansöka om pengar för att kunna göra det de har anställts för! Det finns exempel på att de som kommer från andra länder, t.ex. Danmark, snabbt återvänder till hemlandet när de får inblick i det svenska forskningsklimatet.
Bevisen hopar sig för att de direkta anslagen till universitet och högskolor måste öka rejält. Konkurrensen om de externa anslagen är mördande, och lärare och forskare dignar under sin arbetsbörda.
GÖRAN BLOMQVIST
Förbundsdirektör SULF
