I slutet av 2002 avgick alla rektorerna vid de statliga universiteten i Italien i protest. Pengarna de fått räckte inte ens till de ordinära utgifterna. Gesten var extrem, men den fungerade, och i sista stund plockade regeringen fram extra fonder för högskoleutbildningen.
Men förra året hade regeringen redan glömt fjolårets kris. När budgetpropositionen presenterades i höstas fanns det ännu mindre pengar än året innan. Rektorerna hotade då med att stoppa verksamheten.
– Situationen var precis så dramatisk som vi lade fram den. De pengar som satts undan till universiteten räckte inte till att bibehålla nuvarande aktiviteter, konstaterar Alessandro Bian-chi, som är rektor vid universitetet i Reggio Calabria i södra Italien och dessutom styrelsemedlem i rektorernas intresseorganisation, Crui.
– Enda lösningen hade varit att ställa in kurser och stänga delar av universiteten, förklarar han.
Regeringen tog även förra året ett steg tillbaka och gav universiteten mer pengar. Dock inte tillräckligt. Större delen av lärarna blir utan de avtalsenliga lönehöjningarna.
– Vi har inget val. Pengarna räcker helt enkelt inte till, säger Alessandro Bianchi.
Krisen inom den italienska universitetsvärlden är ingen nyhet. Överfulla kurser, dålig organisation, svårighet att hitta pengar till förnyelse har varit ständiga följeslagare under de senaste årtiondena. Men enligt Bianchi har situationen försämrats oerhört de senaste fyra åren, eftersom universiteten tills dess ändå fick lite mer pengar varje år.
Att hela tiden leva med pengabrist innebär inte bara frysta löner. Byggnader som akut skulle behöva restaureras, ont om föreläsningssalar och brist på ny teknik.
– Vi behöver minst en miljard euro för att kunna utveckla och förnya universitetsverk-samheten, betonar Alessandro Bianchi.
Kortare utbildningar
Italien har redan startat utvecklingen mot ett enat universitets-Europa enligt Bolognapro-cessen. Tidigare fanns bara utbildningar på fem år, numera finns en mängd treårsutbildningar. Detta har så klart kostat en massa pengar, men inga extra bidrag har kommit till universiteten för det.
– De kortare universitetsutbildningarna fungerar bra tycker vi, det är inget fel på reformen i sig. Däremot är det fortfarande inte bestämt hur de två specialiseringsåren ska se ut. Vi hoppas på en lösning innan slutet av året.
Alessandro Bianchi är klart positiv till Bolognaprocessen. Han tycker det är oerhört viktigt att de europeiska universiteten hittar en gemensam väg och ser inga egentliga alternativ.
– År 2010 kommer det inte att vara klart, det är helt säkert. Processen kommer att dra ut på tiden, vi är bara i barndomen av ett gemensamt universitet för hela Europa. Fast jag tycker inte att det handlar en dröm utan om en realitet, även om det är viktigt att kunna drömma och ha visioner, förklarar han.
– Det handlar om att skapa en gemensam marknad för kunskap och utbildning av hög kvalitet. Det kan vi inte vara utan.
Fungerar lokalt
De italienska universitetsrektorerna är där-emot oroliga för hur Italien ska kunna hänga med i kvalitetsprocessen. Utan bidrag kommer de att hamna efter redan innan det börjat.
– Vi kan säga så här om det italienska universitetet: det fungerar inte i sin helhet, även om det fungerar på lokal nivå. Det kan låta motsägelsefullt, och det är det i och för sig, men det är också Italien i ett nötskal, säger han och förklarar:
– När våra Erasmusstudenter kommer tillbaka från utländska universitet säger de flesta att standarden på undervisningen inte alls är högre på andra håll, snarare tvärtom. Det är allt det andra som ligger alldeles för långt efter här nere.
På kvalitetsfronten kan Italien alltså komma rejält på efterkälken. Däremot anser Alessandro Bianchi att de är på rätt väg när det gäller att förnya normer och utbildningsalternativen för att närma sig andra länder.
Överfulla universitet
Det som slår många utländska studenter som kommer till Italien är hur överfulla universiteten är här nere. Det är inte ovanligt att hundratals studenter ska ten-ta på samma gång (med en enda examinator), eller att alla inte får plats i aulorna.
– Visst, speciellt det första året kan det vara ett problem. Men vi har försökt lösa det genom svåra tentor och andra prov som ska ”slå ut” dem som egentligen inte är lämpade för utbildningarna. Sluten antagning tror jag inte på, speciellt som studenterna här nere är en oerhört viktig inkomstkälla för universiteten, konstaterar Alessandro Bianchi.
Att gå på högskola kostar nämligen en hel del pengar i Italien. Varje år betalar man en avgift, som kallas universitetsskatt, och som varierar beroende på ens inkomst. Det går från en minimiavgift på ungefär 4 000 kronor till över 10 000 kronor.
Anställningsstopp
Ett annat stort problem som gör det svårt för Italien att närma sig Europa är att det är anställningsstopp. Medan italienska forskare och universitetslärare flyttar utomlands, kan inte Italien erbjuda utlänningar något just nu. Men det störs-ta hotet är att inga nya lärare förbereds för att ta över när större delen av den nuvarande kåren har gått i pension om tio år.
– Om sex, sju år börjar större delen av våra lärare att pensioneras. Vi vet inte hur vi ska kunna lösa detta problem, eftersom vi inte kan erbjuda vettiga kontrakt till yngre förmågor på grund av anställningsstoppet.
Nu jobbar universitetsrektorerna på ett förslag som de vill lägga fram till regeringen i vår, för att inte hamna i samma situation i höst igen. Förhoppningen är att de ska kunna hitta en lösning tillsammans.
– År 2003 riskerade vi verkligen konkurs och så här kan vi inte fortsätta. Vi vill inte behöva sitta och bråka om småpengar i oktober, det behövs en rejäl investeringsplan för de italienska universiteten. Vår nya strategi är alltså att föreslå vad som kan göras, istället för att protestera när det redan är gjort, säger Alessandro Bianchi.
KRISTINA WALLIN
LITE FAKTA
• Cirka 108 000 arbetar inom de italienska universiteten, och av dem undervisar hälften. Totalt finns 77 universitet.
• En nyanställd forskare tjänar från cirka
175 000 kronor netto (efter skatt) per år. Lektorerna startar från 315 000 netto per år, vilket i princip dubblas efter 30 år. Professorerna får 400 000 netto per år, som också dubblas efter 30 år. För att bli professor måste man gå igenom åtta prov.
• 1 700 000 studenter är inskrivna. Hälften av dem arbetar för att betala sina studier. Hälften av dem som börjar avslutar aldrig sina studier. 330 000 skriver in sig varje år. Tre fjärdedelar av dem som klarar studentexamen börjar på universitetet.
