Ledare

För ett par år sedan bildades den ideella föreningen Vetenskap och allmänhet, förkortat VA. SULF är en av medlemmarna. Uppgiften för VA är att öka det aktiva kunskapsengagemanget och att främja möten och samtal mellan de två världar som inte alltid har så lätt att finna varandra: de många i allmänheten och forskarna. På sätt och vis är föreningen Folk och Försvar en förebild.
Samhället har blivit alltmera beroende av forskningens resultat, ett förhållande som sannolikt kommer att öka ytterligare. I demokratier har medborgarna/väljarna naturligtvis inflytande över hur de samlade resurserna används, och därmed också över vilken forskning som kan finansieras.
Av dessa och andra skäl är det viktigt att känna till vilka åsikter om vetenskap och forskning som finns hos allmänheten, liksom givetvis forskarnas inställning till dialog. VA har tagit initiativet till att sådana undersökningar görs av välkända Temo och av SOM-institutet vid Göteborgs universitet. Tanken är att på sikt bygga upp tidsserier så att förändringar kan studeras. Under hösten har några rapporter blivit klara; de finns på VA:s hemsida www.v-a.se. Ta del av dem!

RESULTATEN ÄR NÄMLIGEN klart intressanta och de kommer förhoppningsvis att ge upphov till både eftertanke och till handling. Universitet och högskolor ligger i topp bland samhällets olika institutioner vad gäller allmänhetens förtroende. Åtta av tio svenskar anser att den vetenskapliga utvecklingen har gjort människors liv bättre. Intresset är stort för populärvetenskapliga artiklar och program.
Förtroendet är helt avgörande för att de fortsatta satsningar på vetenskaplig forskning som är nödvändiga ska vara möjliga att göra: ”Forskning och förtroende hänger intimt samman”, konstateras i rapporten Vetenskapen i Samhället. Detta förtroende kan inte tas för givet. Undersökningen visar nämligen att inställningen till vad som är vetenskap och ovetenskap är skakiga. Var femte svensk menar till exempel att astrologi är en vetenskap, och bland ungdomarna är siffran ännu högre. Och enbart 52 procent instämmer i påståendet att nationalekonomi i högsta grad är vetenskapligt. Undersökningarna ger också andra exempel på ämnen som i allmänhetens ögon är otydliga som vetenskaper. Detta förhållande bör ämne-nas företrädare givetvis uppmärksamma.
Förtroendet kan som sagt inte tas för givet. Ungdomen har inte samma positiva inställning som medelålders.

HUR ÄR DET MED FORSKARNAS inställning till dialog med allmänheten? Forskarna varar positivt: nio av tio säger att samtal är intressanta och stimulerande. Dialogen ses dock inte enbart som ett åliggande, utan åtta av tio svarar att den också ger forskarna nya perspektiv. Bara en av tio tycker att detta arbete är alltför betungande och tidsödande.
I komparativa studier brukar de skandinaviska länderna avvika från andra stater genom sin tradition med forskning som har en folklig förankring. Detta är ett värdefullt arv, som forskare försöker förvalta väl. Den egna inställningen överensstämmer dock inte helt med vad man tror om kollegernas inställning: dessa antas vara mera negativa än vad man själv är. Skillnaden i svar är inte obetydlig och väcker frågor om i vilken utsträckning kolleger talar med varandra om dialog och kommunikation med allmänheten.
När rapporterna offentliggjordes ställdes därför frågan om hur kontakter med allmänheten egentligen värderas. Förmodligen utgör den traditionella viktningen av vetenskapliga meriter ett hinder. Det finns många exempel på att sådana insatser inte väger särskilt tungt i samband med tillsättning av lektorat och professurer. Det skulle vara intressant att få veta mera om den saken, och framförallt om vilka åsikter om inte bara forskningsinformation utan om dialog som finns bland forskare. Universitet och högskolor har huvudansvaret för uppgiften att samverka med det omgivande samhället och informera om sin verksamhet. Denna plikt har de fått sig pålagd under 90-talets ekonomiskt kärva år utan några resurser. Sedan dess har lärosätenas beroende av externa anslag ytterligare ökat, och de externa anslagsgivarna har inte något motsvarande ansvar.
Den skillnad i svaren som nämndes ovan kan mycket väl signalera kommande svårigheter: att vilja men inte kunna. I många fall läggs inte ens arbetet med dialog och samverkan in i den enskilda lärarens planering: uppgiften blir därmed den enskilda lärarens ensak. Detta förhållande är inte godtagbart: alla arbetsuppgifter ska planeras. Skandinaviska inklusive svenska universitet har som nämnts en tradition av folklig anknytning, men frågan är om den kan överleva, klämd mellan minskade anslag och kraven från anslagsgivare på vetenskaplig excellens.

GÖRAN BLOMQVIST


Kategorier: Arkiv