Nedläggningen av Dagens Forskning hade ekonomiska orsaker, som professor Ulf Persson riktigt konstaterar. Det saknades ägarkapital i den omfattning som hade krävts för en utgivning under fyra-fem år, då nollresultat förväntades. Endast 30 miljoner av erforderliga 55–60 miljoner kronor ställdes till förfogande. Detta är ett misslyckande som man måste leva med. Men som professor Bo Rothstein har framhållit i några artiklar i Göteborgs-Posten, är det svårt att förstå att detta var nödvändigt mot bakgrund av de väldiga summor som kunskapssektorns institutioner – lärosäten, myndigheter, forskningsfinansiärer med flera – satsar på information och marknadsföring av olika slag. Detta får kosta.
Man kan emellertid inte primärt skylla nedläggningen på bristande intresse från forskarsamhället. Det förekom visst beska kommentarer i anslutning till den journalistik vi bedrev, men detta var barnsjukdomar. All uppmärksamhet är inte nödvändigtvis välkommen för den som blir uppvaktad. Också detta gäller det att leva med och hantera. Vår publicistiska huvudidé var att forskning och vetenskap utgör inte bara ett intellektuellt system utan också ett maktsystem. Den gillades av påfallande många inom sektorn. De reaktioner jag fått motta efter DF:s nedläggning har nästan uteslutande handlat om saknad, inte om lättnad. Det betyder inte att allt vi gjorde var bra eller efterföljansvärt, men vi var de första som tog uppgiften på allvar.
Inte heller misslyckades vi med att nå ut. I våra kalkyler ingick att vi efter ett år skulle ha mellan 8 000 och 9 000 tusen prenumeranter. Vid nedläggningen, efter ett och ett halvt års utgivning, hade vi 7 700. Vår garantiupplaga var 15 000 exemplar. Orvesto Konsument uppmätte antalet läsare till mellan 50 000 och
63 000; de trogna läsarna var ungefär 30 000. Detta står sig mycket bra vid en jämförelse med tidningar i motsvarande situation. Dagens Industri, som sedan länge är en lysande affär, hade svårt att nå över den magiska gränsen 15 000 prenumeranter; under sina första fem år var denna tidning en klar förlustaffär. Vår målsättning var att efter fem år ha cirka 20 000 prenumeranter. Den var vid nedläggningen ingalunda ur sikte.
DF lanserades i ett läge när annonskonjunkturen sjönk över hela linjen. Det bidrog till att den initiala kapitalförbrukningen blev större än förväntat. Men under det sista halvåret gjordes framgångsrika ansträngningar att nedbringa kostnaderna (omförhandling av leverantörskontrakt etc), samtidigt som annonstillflödet ökade. Det sista nummer vi gjorde uppvisade all time high i fråga om intäkter från annonsförsäljningen och gav ett nettoöverskott. Insäljningen till de första höstnumren (som aldrig hann utkomma) var också god. Samtidigt hade den ekonomiska konjunkturen vänt, om än svagt. Konkursbeslutet blev nödvändigt eftersom resterande kapitaltillskott uteblev, men det kom paradoxalt nog i ett läge då de många pilar började peka åt rätt håll.
Ingen enskild kan lastas för det inträffade. Det fanns löften från potentiella finansiärer vilka inte infriades. Sådana överväganden görs och med hänsyn till den negativa börsutvecklingen under den tid företaget existerade bör man nog inte bli förvånad. Det bekymmersamma är att tidningsidén som sådan kan ha tagit skada av återhållsamhet och bristande engagemang. Egentligen tror jag inte det; den är fortfarande oprövad. Det som åstadkoms på kort tid borde tvärtom uppmuntra till förnyade satsningar – av andra finansiella och publicistiska aktörer. Kanske är Ulf Persson därför en smula för dyster i sin prognos ”att projektet som sådant nu får anses vara kört för överskådlig framtid”.
Jag vill i vart fall hoppas att så inte är fallet. Forsknings- och vetenskapsjour-nalistik har tiden för sig. På flera universitetsorter utbildas studenter med denna inriktning, och kvaliteten på utbildningen är generellt sett mycket hög. På DF mottog vi regelbundet praktikanter från olika lärosäten: de hade ämnesmässig bredd, intressanta yrkeserfarenheter, var anmärkningsvärt driftiga och uppslagsrika. Dagspressen prioriterar emellertid inte denna typ av bevakning – den vill ha utspel och sensationer, inte diskussion och reflexion – och det finns ingenting som tyder på att det skulle ske en omorientering där.
Utrymme för seriös journalistik inom viktiga samhällsområden måste skapas genom medvetna och riktade insatser. Utbud på kompetens, efterfrågan på kvalitet finns. Därom är jag övertygad.
ANDERS BJÖRNSSON
CHEFREDAKTÖR FÖR DAGENS FORSKNING 2001-2003
