Det här innehållet kommer från vår tidigare hemsida och kan därför se annorlunda ut. Vi ber om överseende med detta.

Ledare

19 december, 2003
Universitetsläraren

Att klara återväxten på lärarsidan är den kommande verkligt stora utmaningen inom högskolesektorn.
Högskoleverket (HsV) har nyligen till regeringen överlämnat rapporten Redovisning av uppdrag till Högskoleverket att utreda det framtida behovet av lärare vid universitet och högskolor. Den ger bra utgångspunkter för diskussion och beslut. Om några få år ska den stora gruppen 40-talister ersättas.
Högskoleverket bedömer – liksom SULF tidigare har gjort i beräkningar av förestående pensioneringar (se hemsidan) – behoven av att ersätta befintliga lärare till följd av pensionering. Detta ger minimital för forskarutbildningens volym. Därtill är det nödvändigt att lägga de behov av forskarutbildade som finns inom näringslivet och internationellt. Som vi uppmärksammat tidigare tyder aktuella internationella undersökningar på att examinationen i Europa och Nordamerika kommer att vara klart otillräcklig. Allmänt sett är det också viktigt att det finns så många sökande till lediga befattningar inom högskolan att konkurrensläget blir gynnsamt. Det skulle vara intressant att få uppgifter om hur stor andel av utlysta befattningar som bara lockar en enda sökande. En sådan undersökning har gjorts i Norge, med nedslående resultat.

SOM SYSTEM ÄR HÖGSKOLAN under stark press. Expansionen i termer av studenter har under mer än ett decennium varit snabb och stark. Samhällsuppdraget har blivit både mera komplicerat och omfattande. Inom ungdomsskolan har lärarnas status och trivsel sjunkit. Det är en angelägen uppgift för både arbetsgivare och fack att förhindra en motsvarande negativ utveckling också inom högskoleområdet.
Högskoleverkets rapport avslöjar de genomgripande försämringar som har skett ifråga om forskarassistentbefattningar. Dessa anställningar, som per definition är den främsta meri-teringsvägen till en fortsatt akademisk karriär, kan numera inte fungera på det sätt som är avsikten. Medan antalet forskarutbildade har fördubblats, har dessa tjänster nämligen ”under nittiotalet legat i stort sett konstant och till och med minskat något under senare år.” Visserligen har de externa befattningarna som forskare och liknande ökat i antal, men de är i stor utsträckning resultatet av enskilda forskares eller forskargruppers ansökningar. Fakultetsnämndernas möjligheter att agera forskningsstrate-giskt har däremot kringskurits på ett allvarligt sätt. Doktoranderna och de nydisputerade ser allt mindre möjligheter till en fortsatt karriär.
Att öka antalet forskarassistentanställningar är en av de allra viktigaste åtgärderna för att förbättra lärarkarriären. Det är också en rättvisefråga att möjligheterna till fortsatt meritering över tid är likartade.
Efter långa diskussioner inrättades för ett par år sedan anställningar som biträdande lektor. Främst medicinare och naturvetare hade efterlyst en anställningsform som kunde locka kvalificerade kandidater, inte minst kvinnor, och där en tenure track-prövning efter internationell förebild infördes. Uppenbarligen har Sverige inte varit redo för en ordning som ger innehavaren rätt att få sina meriter prövade och bli tillsvidareanställd om meriterna är tillräckliga. Endast tre (3) personer finns med en sådan anställning! Det är illavarslande att universitet och högskolor så lite tar sitt ansvar för karriärens uppbyggnad och istället fortsätter att slentrianmässigt ge olika typer av tillfälliga förordnanden.

HÖGSKOLEVERKET KONSTATERAR att det kommer att bli en brist på forskarutbildade lärare inom humaniora, samhällsvetenskap, rättsvetenskap och religionsvetenskap. Övriga utbildningsområden klarar sig bättre. Men de nämnda bristområdena är de som har svagast ekonomiska förutsättningar; där är statsmakternas anslag per student den allra lägsta. Detta faktum sätter snäva gränser för lärarnas möjligheter till forskning och kompetensutveckling, liksom för en konkurrenskraftig löneutveckling. Om de rekryteringsbehov som redovisas i HsV:s rapport ska kunna tillgodoses, är därför nödvändigt att regering och riksdag fortsätter den påbörjade uppräkningen av de så kallade per capita-anslagen.
Universitetskansler Sigbrit Franke tar i en intervju i denna tidning upp de stora frågorna om resurstilldelningssystem och samarbete mellan lärosätena. Det senare är önskvärt av en rad skäl. Men i dagens debatt finns starka röster som istället talar om att öka konkurrensen mellan lärosätena, inklusive anslag som fördelas efter konkurrens. Det är nödvändigt att skapa ökad reda i denna diskussion och att olika aktörer klargör sina ståndpunkter. Om förutsättningarna är de rätta kan kloka lärosäten själva diskutera fram ansvarsfördelningar. Insikten om att detta är nödvändigt framkom vid SUHF:s konferens i Linköping tidigare i höst, liksom viljan att göra det.

GÖRAN BLOMQVIST
Förbundsdirektör SULF

Universitetsläraren
Universitetsläraren utformas enligt journalistiska principer och följer mediebranschens publicitets- och yrkesetiska regler. Tidningen har en fri och självständig ställning gentemot sin ägare, fackförbundet SULF.
Ämnen i artikeln:
Dela:
Debatt och krönikor

MarieLouise Samuelsson

MarieLouise Samuelsson-kronika

Skicka din debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Senaste numret
Tidningsarkiv
Nummer 3, 2024
Nummer 2, 2024
Nummer 1, 2024
Nummer 6, 2023
Nummer 5, 2023