”Universitets-, högskole- och forskningssektorn hade år 2000 högst andel utlandsfödda” fastslås i årets budgetproposition. Men främst beror det på att många forskarassistenter och doktorander är födda utomlands.
Mohammad Fazlhashemi, som är docent och lektor i idéhistoria vid Umeå universitet och som också varit mångfaldsansvarig vid universitetet, är varken särskilt förvånad eller imponerad av uppgifterna i propositionen.
– Om man tittar närmre på vilka tjänstekategorier det gäller bleknar bilden av en mångkulturell högskola. I Mångfaldsutredningen som kom 1999 är det två grupper som dominerar: 27 procent av forskarassistenterna är födda utomlands och 30 procent av lokalvårdarna.
Internationell arbetsplats
På tal om budgetpropositionen fortsätter han:
– Min tolkning är att man inte kan se detta som resultatet av ett målinriktat arbete eller av en medveten rekrytering. Vad det här speglar är att universitet och högskolor sedan mycket lång tid – så länge de funnits – varit en internationell arbetsplats och att utbytet med andra länder alltid varit stort.
Budgetpropositionens kommentar att högskolan är den statliga sektor som har högst andel utlandsfödda bland sina anställda står i ett kapitel som handlar om statsanställda. Under rubriken Etnisk och kulturell mångfald konstateras det att 12 procent av Sveriges befolkning var födda utomlands år 2000. Av den förvärvsarbetande befolkningen var 10,3 procent utlands-född, medan siffran bland de statsanställda endast uppgick till 7,4.
Andelen ökat
Men hur ser det ut idag? På Statistiska centralbyrån, SCB, hänvisar handläggaren Michael Karlsson till den senaste rapporten, som visar att i oktober 2002 var 16 procent av personalen på universitet och högskolor födda utomlands.
– Siffrorna dras upp av personalkategorier som forskarassistenter, varav 31 procent är födda utomlands och forskarstuderande där 22 procent är födda utomlands.
– Matematik är det ämnesområde som har flest utlandsfödda bland undervisande och forskande personal. Bland professorerna i ämnet är siffran 32 procent, berättar han vidare.
Som en jämförelse konstaterar han också att lokalvårdare födda utomlands utgör 37 procent av sin kategori.
Skapa debatt
Mohammad Fazlhashemi var under en treårsperiod Mångfaldsansvarig vid Umeå universitet.
Under den perioden var han med och tog fram det policydokument som idag styr rekryteringen av ny personal till universitetet. Ett annat uppdrag var att skapa debatt och medvetenhet kring mångfald och att stödja en ökad satsning på pedagogisk kompetens hos lärarna i förhållande till studenter med utländsk bakgrund.
– Etnicitet och kulturmöten är nu en fast del av högskolans handledarutbildning, berättar han.
Idag är Mohammad Fazlhashemi ordförande i Likabehandlingsrådet, som ska implementera lagen om likabehandling. Rådet har under sin korta tid sedan starten i februari 2003 behandlat ett fåtal ärenden, varav ett handlar om etnicitet.
Lång tradition
Trots att universitet och högskolor, samt forskarvärlden, har en så lång tradition av internationella kontakter är det först på senare år man börjat arbeta med mångfaldsfrågor – och då främst för att lagen om åtgärder mot etnisk diskriminering kom 1999 och lagen om likabehandling 2002. Varför har högskolorna varit så passiva i frågan?
– Det finns såväl historiska som religiösa och politiska förklaringar. Till för några decennier sedan uppfattades Sverige som fullständigt homogent och man var mycket känslig inför allt som bröt mot detta. Forskare såg att internationellt utbyte gav ”credit”, men på hemmaplan gick allt i gamla hjulspår. Utbildningen var svensk – och administrationen var mycket svensk.
Mohammad Fazlhashemi är född i Iran. Han kom till Umeå som gäststudent på grundutbildningen 1977. Han skrev sedermera sin avhandling om en persisk tänkare som levde på 1100-talet.
– Jag har alltid blivit väl behandlad och jag har fått stöd och uppmuntran. Men om ens ämneskompetens inte passar in i det som betraktas som huvudfåran kan det vara svårt att få tjänster eller uppdrag som utlyses vid svenska universitet.
Inte tillfrågad
Han förklarar:
– Jag har till exempel aldrig blivit ombedd att sitta i en betygsnämnd i mitt eget ämne. När andra, som disputerat samma år som jag eller långt efter mig, har suttit i betygsnämnder och varit opponenter kommer naturligtvis känslan av att de håller på med idéhistoria medan mitt forskningsområde är de ”aparta idéernas” historia. Jag har dock fått sådana uppdrag inom ämnen som sociologi, etnologi, pedagogik, statsvetenskap och religionshistoria.
– Om jag skulle påbörja mina doktorandstudier idag skulle jag inte skriva om samma ämne utan om något ”vanligt”, något som är etablerat i Sverige. Vissa ämnen har konstruerats kring ett eurocentriskt perspektiv. Hade jag inte forskat om islamsk idéhistoria, utan om till exempel kontakter mellan Europa och Islam hade det säkert sett annorlunda ut.
– Jag är övertygad om att många tycker att det jag och andra gör berikar och att vi breddar forskningsfronten i Sverige. Men det stannar där – det kommer inte in i vardagen.
Mest kontakter
Han konstaterar att antalet som är födda utomlands varierar inom olika ämnesområden. Flest antal anställda med utländsk bakgrund finns inom naturvetenskap och teknik. Lägst har humaniora och lärarutbildningarna.
– Lärarna utgör en av de yrkesgrupper som har mest kontakter med människor med utländsk bakgrund och som har ansvar för att dessa relationer ska fungera. Men, om man bortser från Malmö högskola och Södertörns högskola, har de färre som är födda utomlands än andra utbildningar.
Men frågan om mångfald och etnicitet är nu uppe på agendan, säger Mohammad Fazlhashemi, samtidigt som han konstaterar att frågan är ungefär i det stadium som jämställdheten var i för några decennier sedan.
– Man inser att det är en viktig fråga och att om den uppmärksammas kan man undvika konfliktsituationer och missförstånd. Genom ett gott förarbete minskar problemen.
Ömsesidig ansträngning
– Men det krävs en ömsesidig ansträngning, det är inte bara de som kommer utifrån som ska anpassa sig. Högskolevärlden måste satsa på att ge en god introduktion till alla nyanlända – gärna på individuell basis. Men man måste också se över sin egen interkulturella kompetens.
ANKI GUNDHÄLL WOOD
