Betygsnämnderna vid disputation är i min erfarenhet – som verksam vid humanistiska fakulteten – i allmänhet ganska angenäma tillställningar. Minst fyra personer, handledaren och nämndens ledamöter, får tillfälle att sakkunnigt diskutera en avhandling under vanligen avspända former. Sällan handlar det om godkänt eller icke. I stället framför var och en sina synpunkter som vid ett litet seminarium, där man får tid att argumentera; sammanträdena varar lätt en timme. Utanför väntar respondenten på resultatet, kanske litet ängslig men i regel förvissad om att det går vägen; släkt och supportrar håller henne sällskap och låter sig väl smaka av vad som dukats fram.
Denna ordning är rätt välfungerande, både vetenskapligt och socialt; det finns ingen anledning att avskaffa eller ändra på den. Däremot borde man kunna få ut mer av betygsnämnden. Här har kompetenta personer läst avhandlingen, de har kommit samman, ofta långväga ifrån, de har övervarit disputation, de diskuterar en timme. Men det enda som detta rätt ansenliga berg av akademisk klokskap framföder är ett litet pip om att det är godkänt.
BETYGSNÄMNDEN BORDE bidra mer till avhandlingens bedömning. Här om någonstans i universitetssystemet har vi en resurs för kvalificerad utvärdering; den borde utnyttjas bättre.
Mitt förslag är att det åläggs var och en av betygsnämndens ledamöter att skriva ett omdöme på en sida – säg 2000 tecken – om avhandlingen som fogas till protokollet. Avhandlingen får som tidigare bara antingen godkänt eller icke godkänt, men därtill kommer tre sakkunniga bedömningar. Det gäller alltså inte att gemensamt åsätta avhandlingen ett graderat betyg. Erfarenheten visar att det är lättare att enas om att godkänna än om att sätta spets, så det är bra att nämnden också i fortsättningen slipper att gradera betyget. Däremot skulle man få tre kvalificerade bedömningar av avhandlingen. Eventuellt kan en mall sättas upp för vad som skall kommenteras i dessa utlåtanden.
Denna ordning skulle ha tre fördelar. För det första blir den till hjälp vid tillsättningen av tjänster; de sökandes antal är numera i många ämnen så stort att arbetsbördan för den utsedde sakkunnige blir orimlig. Föreligger tre omdömen om avhandlingen kan en första sållning av kandidaterna göras. Inte minst blir detta en hjälp vi tillsättningen av forskarassistentbefattningar och andra post-doc tjänster där avhandlingen i regel är de sökandes viktigaste specimen. I ett läge där forskarutbildningen blivit en massutbildning blir bedömningen av kandidater för en post-doktoral fortsättning en både kvantitativt och kvalitativt större uppgift. Betygsnämnderna borde kunna spela en roll i det urvalsarbetet.
FÖR DET ANDRA blir doktoranden upplyst om vad som förekommit under betygsnämndens sammanträde. Som det nu är, får hon lita till handledarens kanske selekterade berättelse och annat skvaller. Detta är otillfredsställande både ur mänsklig och juridisk synpunkt; oklarhet tycks för övrigt råda om huruvida man över huvud taget får informera de disputerade om diskussionen i betygsnämnden.
För det tredje undanröjs den rådande disproportionen mellan apparaten kring betygsnämnden och det resultat som kommer ut av dess arbete.
BO LINDBERG
PROFESSOR I IDÉ- OCH LÄRDOMSHISTORIA
GÖTEBORGS UNIVERSITET
