Ledare

En av Högskoleverkets (HsV) senaste rapporter har titeln Lärosätenas arbete med jämställdhet, studentinflytande samt social och etnisk mångfald. Den är en uppföljning av en utvärdering som HsV gjorde för några år sedan: då användes begreppet ”frankning” för att pröva – och rangordna — lärosätenas insatser.
Slutsatsen i den nya rapporten är att mycket har blivit bättre: ”I dag finns ingen bland högskolans ledande företrädare som ifrågasätter social och etnisk mångfald som en kvalitetsaspekt.”
Det är självfallet gott och väl att engagemanget i form av handlingsplaner har ökat sedan 1999/2000. Men den som skriver dessa rader måste likafullt ifrågasätta den givna beskrivningen av verkligheten. Måldokument och programförklaringar ger inte, och kan inte ge, någon pålitlig bild av de förhållanden som råder i verkligheten för studenter, doktorander och anställda.

VI HAR VID UPPREPADE tillfällen bland annat kommenterat svårigheterna för gästforskare inklusive doktorander att komma till Sverige och forska här. Huvudregeln är att de måste lämna landet efter forskarutbildningen. Den motverkar självfallet mångfalden. Men bestämmelsen finns i en lag, och den kan lärosätena inte ändra.
Lärosätena har däremot inflytande över villkoren i samband med forskarutbildningen. I många fall tvingas doktoranderna klara sig på stipendier eller kontanta bidrag, ibland kompletterade med lite kläder eller liknande underhåll in natura. Av rädsla för att bli utslängda tiger de. Detta kränker självfallet varje rimlig innebörd i begreppet mångfald.
Givetvis syns inte detta i måldokumenten. Men hur pass meningsfull är då den typ av rapporter som HsV nu har framlagt? De avser kanske inte ens att spegla verkligheten?
SULF har agerat i fall då till Sverige rekryterade doktorander (inklusive skugg-doktorander som är studenter) och forskare får beskedet att studierna, arbetet eller anställningen inte ska fortsätta som överenskommits. Detta innebär vanligtvis att utsikterna till nytt uppehållstillstånd går upp i rök.
De fackliga organisationerna har ett stort ansvar för att se till att diskrimineringslagstiftningen följs. Vårt arbete kan bli bättre. Å andra sidan är det inte skumma bygg-nadsfirmor eller bäruppkö-pare som beskrivs ovan, utan statliga myndigheter. Det är oerhört viktigt att de inte tolkar HsV rapport som att allt är gott och väl, som klartecken att gå vidare.

RISKEN FINNS NÄMLIGEN, för som nämnts är regering och riksdag inte konsekventa. Samma lagstiftare som står bakom dis-krimineringsförbuden har utfärdat de lag- och förordningsregler som underlättar diskriminering, negativ särbehandling och annan dålig behandling av människor. Högskoleförordning och förarbetena till lagen om anställningsskydd öppnar för alltför många otrygga anställningar. Detta drabbar dem som är i en svag position – och motverkar mångfalden.
Gällande regler gör det ofta mycket svårt för utländska doktorander och andra forskare att existera i Sverige på rimliga villkor. De blir marginaliserade och utnyttjade, förhållanden som aldrig så många rapporter om mångfaldsplaner inte förmår belysa. SULF upprepar därför att rege-ringen utan dröjsmål bör utreda villkoren för utländska studenter, doktorander och gästforskare. Efter HsV:s rapport känns detta ännu angelägnare än tidigare.

GÖRAN BLOMQVIST
Förbundsdirektör SULF


Kategorier: Arkiv