Att tvingas lägga ner Dagens Forskning var oerhört tragiskt, men det fanns inga alternativ’’ uttalar sig Dan Brändström i en nyligen publicerad intervju i denna tidning.
”Men varför denna halvhjärtade insats” kan man inte låta bli att undra inför dessa krokodiltårar, eller skall man snarare förundra sig över den abrupta nedläggningen i mitten av sommaren, en blixt från klar himmel som gör det svårt att värja sig från misstankarna att tidningen blev något av en het potatis och inte alls det som de ansvariga hade ursprungligen förväntat sig.
ALLA I DEN EFTERFÖLJANDE debatten är ense om att det inte fanns några publicistiska skäl att lägga ner tidningen. Även Brändström erkänner att tidningen blev bara bättre och bättre. Att etablera en tidskrift är inte det enklaste, det tar tid, och speciellt om satsningen är så ambitiös som den som utmärkte Dagens Forskning, så kostar tiden även pengar. Vi översköljs som bekant av en massa information och ur detta skvalpande mediabrus vaska fram det som engagerar är inte det enklaste.
Givetvis är det beklagligt, om än således inte obegripligt, att den akademiska världen inte från början tog sitt ansvar genom att mer eller mindre ögonblickligen och mangrannt ställa upp som prenumeranter, liksom det är synd att annonsintäkterna inte blev lika stora som de optimistiska kalkylerna hade räknat med. Men om en tidning som Dagens Forskning skulle vara kommersiellt gångbar hade den väl redan för länge sedan etablerat sig.
DET FINNS ETT STORT behov av en tidning som Dagens Forskning. En tidning som behandlar forskning såsom kultur och kritiskt granskar sig själv. (Att som i ett nyligen sänt TV-inslag hävda att tidningen fallerade på grund av att forskarna inte ville bli kritiskt granskade av journalister finner jag grovt missvisande för att inte säga förolämpande.) En tidning som varken är populärvetenskaplig eller en facktidskrift, som kan erbjuda just det forum för tvärvetenskapliga samtal som det hela tiden ropas högt efter men sällan förs.
Det finns ingen annan tidskrift i Sverige som tillnärmelsevis fyller denna funktion. I dagspressen behandlas vetenskapen, speciellt naturvetenskapen, som tjänade den helt och hållet en service-funktion, och de ideologiska, filosofiska och andra rent intellektuella aspekterna förtigs. De olika så kallade informationsblad som vetenskapsråd och akademier tillhandahåller är närmast helt menlösa i sammanhanget.
Men hur mycket skall en satsning få kosta? Givetvis måste man sätta absoluta tak. Om inte trettio miljoner är tillräckligt, räcker det då med sextio eller ett hundra? Jag erkänner att detta är en svår avvägning, men jag har hört sägas att en siffra på en sextio miljoner hade varit betydligt mera realistisk, en summa som skulle åtminstone ha tillåtit en inbrytningsperiod på tre eller fyra år. Ur ett privatekonomiskt perspektiv är ju dessa summor visserligen svindlande, men å andra sidan om man granskar andra projekt som Riksbankens Jubileumsfond har tagit initiativ till att stödja (och av finkänslighet skall jag inte ge konkreta exempel) tycks summan, speciellt med tanke på dess angelägenhetsgrad, ytterst modest.
Det tragiska med Dagens Forsknings nedläggning är väl inte så mycket tidningen själv utan att projektet som sådant nu får anses vara kört för överskådlig framtid. Hade satsningen varit lite ekonomiskt blygsammare och något mindre ambitiös, hade man kunnat se det som en försöksballong, och vars misslyckande hade kunnat utvärderas och bana vägen för en betydligt mera helhjärtad och genomtänkt satsning.
ULF PERSSON
PROFESSOR I MATEMATIK
CHALMERS TEKNISKA HÖGSKOLA
